I dag är det Folkpartiets dag i Almedalen. Men i går var det partikelfysikens dag i hela världen. Higgspartikeln namngavs för över 40 år sedan men först nu vågar forskare vid partikelacceleratorn LHC (large hadron collider) vid Cern i Schweiz tro att de har funnit den sista elementarpartikeln i den så kallade standardmodellen. En partikel som bland annat ger andra elementarpartiklar massa.
Med folkpartiklar är det numera lite som med Higgspartiklarna. Det är svårt att veta var man har dem.
Partiet rymmer traditionella och nya ståndpunkter som inte sällan står emot varandra. Partiet har blivit det mest försvars- och Natovänliga.
Man presenterar förslag som språktester för medborgarskap, tuffare tag mot kriminella. Men bland de nya hårdare batongerna finns också snällismen och det socialt engagerade frisinnet. Frihetsideal står mot paternalism.
Skyddet av integriteten står mot effektivare verktyg för polis och åklagare.
Men inte bidrar Folkpartiet med mycket massa till alliansen. Tyngd kräver större konsekvens, inte brandfacklor och varmluft. Och tyngd kräver också fler procent. I väljarstöd.
På liknande sätt förhåller det sig med Kristdemokraterna och Centerpartiet. Under projektet borgerlig förnyelse har alla tre partierna liksom fastnat i en mellanform mellan den gamla identiteten och den nya som (somliga) har strävat mot.
Moderaterna har, kanske i kraft av sin framgång, vågat genomföra ett identitetsbyte. Men bristen på väljarstöd har fått resten av borgerligheten att fega ur och försöka vara två saker samtidigt.
Kvantpartiklar kan vara på två ställen samtidigt. Men kvantmekaniken handlar också om mycket, mycket små partiklar. Det är inte ett tillstånd att rekommendera för partier.
Vad kan Jan Björklund göra i talarstolen ikväll för att vända utvecklingen? Inte mycket. Problemet låter sig inte lösas av ett nytt listigt infall och ett nytt utspel.
Själv tror jag att det är en valallians 2014 som kan ge de borgerliga partierna arbetsro. Om alliansen räknas som ett parti är det ingen som riskerar att snubbla under någon fyraprocentsgräns. Då finns det ingen anledning till desperation. Och med den tryggheten kan också Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna sikta högre. Och långsiktigare. Och förhoppningsvis finna sina nya eller gamla roller.