LIBERAL KOMMENTAR
Det är välkänt att bostadsort kan bli avgörande för vilka läkemedel man får tillgång till. Olika landsting gör olika prioriteringar. Bara vissa landsting erbjuder exempelvis kostnadsfria preventivmedel till unga, några landsting prioriterar bort dyrare barnvaccin trots bevisad effektivitet och diabetes typ 1-patienter erbjuds bara insulinpump i delar av landet.
Exemplen ingår i ett mönster som gör det svårt att förutse vilken vård man kommer att få tillgång till, och strider därmed mot principen om rätt till likvärdig vård. Alla människor har enkelt uttryckt rätt till samma sorts medicin, oavsett var i Sverige man bor. Verkligheten har dock varit en annan under lång tid. Åtgärder måste med andra ord till. Utmaningen är att skapa samstämmighet kring vad likvärdighet innebär och på vilket sätt det ska uppnås.
En lockande och drastisk förändring vore att skrota landstingen och flytta huvudmannaskapet för sjukvårdsfrågor till staten. På så vis skulle man åtminstone i teorin få en enhetlig vård. Men ett sådant jätteingrepp förutsätter massiva och kostsamma organisatoriska insatser, och i nuläget finns ingen enighet om att det skulle leda till gynnsamma resultat. Däremot finns ett antal möjliga åtgärder som bedöms ge effekt inom ramen för nuvarande system.
Problematiken med ojämlik vård tas upp i tre rapporter om värdet av nya läkemedel publicerade av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. Av rapporterna framgår att kontrollen över landstingens läkemedelsval så långt möjligt bör ligga hos läkare, inte tjänstemän. Författarna slår fast att skillnader mellan olika landsdelar kan kopplas till hur insatta lokala läkarnätverk är i kliniska studier. Där kåren själv fått studera ett visst läkemedels effekter är man mer benägen att välja detta läkemedel.
Av rapporterna framgår också att regionala, administrativa och budgetmässiga styrmodeller inte tycks ha den betydelse för läkemedelsval som man skulle kunna tro.
Det handlar alltså inte bara om att övertyga ekonomer om ett läkemedels effektivitet. Snarare är det en fråga om att förbättra läkarnas möjlighet att bedöma olika läkemedel samt om att resultaten de får kommuniceras väl till tjänstemannanivå. Detta är ett av flera rimliga organisatoriska upplägg som föreslås i rapporterna, och som skulle kunna ge ökad likvärdighet.
Men för att nå dit behövs en handlingskraft som hittills inte varit särskilt påtaglig, åtminstone inte för alla de patienter som får sämre vård än grannen. Flagranta skillnader som att diabetiker får nöja sig med omodern behandling på vissa orter slår ganska snabbt tillbaka i form av ökade vårdkostnader när biverkningar och skador kommer. Det vinner varken individen eller landstingen på.