Nu börjar nämndernas besparingsarbete nå offentlighetens ljus.
Att spara 80 miljoner i en budget på 4 000 miljoner kan tyckas vara en överkomlig uppgift. Cirka 40 miljoner för årets underskott och 40 till som besparingar inför 2012.
Men det tar inte slut där, därefter ska regionens kostnader minskas med 40 miljoner per år i tre år för att uppnå de grundläggande kraven på en balanserad budget.
Så det handlar om småpengar i alla mindre delar man nu ser möjlighet att spara på. Men även om 330 000 kronor anses som lite pengar i en budget på 4 miljarder, blir konsekvensen stor för alla de som står bakom de 4 750 besöken i Garda bibliotek per år. Alla de som lånat totalt nästan 10 000 böcker årligen, varav barnböckerna står för 7 000.
Bor man i Garda och dessutom drabbas av den nya organisationen för skolskjutsar som leder till att ens sexåring tvingas vara hemifrån 8-17, trots att förskoleklassen slutar efter lunch, späs konsekvensen på ytterligare.
Är man dessutom traktorlös och bor vid en enskild väg som man framöver förväntas snöröja själv, ja då börjar smärtgränsen närma sig.
Och det blir omöjligt att förstå de politiska prioriteringarna av dessa neddragningar jämfört med de ganska stora pengar regionen satsar på att unga i öns största tätort ska få åka buss gratis på sin fritid.
Det går därför inte att nonchalera de förhållandevis små summorna som ska sparas på varje verksamhet. Det är helheten som påverkar medborgarna, olika beroende på var man bor och var i livet man är.
Det krävs en handfast styrning av helheten, var och en nämnd ser bara till sitt område och kan inte veta hur det egna beslutet i kombination med andra nämnders påverkar situationen för medborgarna på olika sätt.
I kampen om budget och värnandet av nämndernas verksamhet uppstår helt nya partier: hälso- och sjukvårdspartiet ställs mot tekniska partiet och barn- och utbildningspartiet.
Det fungerar inte att stå i regionfullmäktige och prata vackert om målsättningar och visioner utan att med ett ord nämna den politiska prioriteringen av den krassa verkligheten.
Att säga att man vill värna barn och unga motsägs av de konkreta besluten. Det går inte heller att svära sig fri från ansvar och skylla på att regeringen inte skjuter till pengar. Vi måste fortfarande anpassa verksamheten efter skatteintäkterna.
Sen finns det alltid anledning att försäkra sig om att beslut i regering och riksdag inte vältrar över kostnader på kommuner och landsting. Men att ensidigt ropa efter mer pengar löser inte den långsiktiga utmaningen.