Oftast finns det anledning för viss nervositet när partier släpper fram nya personer till blixtkarriärer i politiken. Men av två goda skäl tror jag att inte att det leder till några omedelbara komplikationer om ojnareaktivisten Daniel Heilborn tar plats i Miljöpartiets partistyrelse. En rekrytering som GA skriver om på nyhetsplats i dag.
Först och främst är Miljöpartiet ett parti med stor vana av lite stök och bök. Som varje besökare vid deras partikonvent kan konstatera. Varje organisation med hög halt av aktivism måste tåla lite kontroverser.
Vidare är riksdagen och liknande mer lokala miljöer de svåraste för partipolitiska nykmlingar att acceptera. I partistyrelsen finns det inga partipiskor och inga voteringar där det är viktigt att alla i partiet röstar på samma sätt.
Om det är några som kanske blir lite svettiga så är det lokala miljöpartister som måste försöka hålla ihop en allians med Socialdemokraterna. Men det borde de kunna klara åtminstone under den här mandatperioden.
Frågan är hur det går under nästa mandatperiod, om någon partiskiljande fråga av liknande dignitet skulle dyka upp. Det vågar jag inte sia om.