LEDARE
Inför 1 maj för några år sedan var slagorden på fackförbundet Syndikalisternas affischer, här i Visby, att man önskade död åt multinationella företag, kapitalismen, banker, medier och ”Svensson-livet”.
Sedan dess kan jag inte respektera detta som ett fackförbund bland andra, jag sätter dem i samma fack som andra våldsbejakande grupperingar, på båda ytterkanterna av det vi kallar vänster och höger.
I veckan har ett nytt ”opolitiskt” fackförbund bildats, som tillsammans med Syndikalisterna är det mest utpräglat politiska av alla fackförbund. Sverigedemokraterna har bildat ”Löntagarna”, bland annat för att skapa ett förbund för partiets medlemmar som inte är välkomna i andra förbund. Senast i går meddelades att en förtroendevald inom IF Metall blivit fråntagen sina uppdrag på grund av sitt engagemang i SD.
Polariseringen mellan människor som på olika sätt känner ett utanförskap i vårt land är deprimerande. Lika sorgligt är det att vissa faktiskt på riktigt anser att det finns ursäkter för vissa våldsyttringar och viss diskriminering.
Häromdagen kastade en person in en bomb i ett brevinkast till en SD-politiker i Arlöv. I huset fanns barn. Det är ofattbart och helt omöjligt att försöka förstå en sådan handling.
Dådet fördömdes enhälligt av många och var toppnyhet i de flesta medier, ändå spreds kommentarer i sociala medier och redaktioners mejlboxar att ”ingen bryr sig” om våldet mot enskilda sverigedemokrater.
Hat föder hat. Denna enkla visdom har bevisat sig gång på gång genom historien. Men hatet är inte en egen organism, det är människor som väljer att ta till våld och sprida hat.
Detta måste få ett slut, ökad polarisering är inte lösningen utan vi behöver mer av möten och öppen dialog.