Redan innan SVT:s ”Uppdrag granskning” hade sänts krävde SD-bloggen Avpixlat genmäle på programmet. De var nämligen övertygade om att de skulle få skulden för näthatet mot kvinnorna. Jag skriver ”de” eftersom bloggen inte har någon namngiven avsändare vare sig för vem som står bakom den eller dess skribenter.
Kanske kände de på sig att det kunde bli en koppling eftersom de uppmanat sina besökare att göra just det som programmet handlade om, söka upp journalister och handgripligt påtala sitt missnöje. Till och med privata hemadresser lades ut till två kvinnor de ansåg behövde få besök.
Bloggen brukar lyftas fram av bland andra Jimmie Åkesson som en sund balans i mediebruset.
Nu gav ingen vare sig SD eller Avpixlat skulden vilket kanske var lite snopet, att ropa kränkt och sen inte få något att vara kränkt över.
Även bloggaren Demofon, skribent på SD-kuriren reagerade kränkt innan han ens sett programmet. Så här skrev han på Newsmill:
”Dessförinnan hade det mest handlat om hat mot invandrare, hat mot muslimer, hat som skapar en ny Breivik. Linderborg och hennes kollegor på tidningen hade nött ut dessa spår och nu ville man växla över till ett annat för att hålla liv i diskussionen, för att läsarna inte skulle tröttna”.
Berättelserna om näthatet är alltså en politisk konspiration som vänsterfeministerna hittat på för att få uppmärksamhet.
Mer cyniskt än så blir det inte.
Många tror eller utgår från att jag utsatts för hot- eller hatattacker.
Det har jag inte.
Helt säkert finns det en hel del hat spytt över mig på något forum och jag har kommenterats i inte så smickrande ordalag på en och annan blogg. Men aldrig har någon riktat sitt hat mot mig direkt.
Däremot har jag sett allt av näthatets kusin nätföraktet.
På helagotland.se utgör jag en trigger för vissa debattörer. Speciellt när jag skriver om SD eller yttrandefrihetsfrågor. Sällan eller aldrig bryts några argument i dessa diskussioner.
Istället bombarderas debatten med inlägg som påstår än det ena och än det andra om mig, vad jag tycker, vem jag är, vad jag gjort, vilka kompisar jag har på Facebook och annat som ingår i den systematiska kampen att flytta fokus från det jag skriver om till att misstänkliggöra mig som person. Associationsretorik i all sin eländighet.
Värt att notera är att detta inte handlar om ett agerande av en anonym debatthuligan utan om en ordförande för ett politiskt parti på Gotland. Gissa vilket?
Ändå tycker jag att nätdebatten är viktig och enormt styvmoderligt behandlad av redaktionerna inom Gotlands Media. Alla sitter mest på läktaren och ropar usch och fy.
Långt ifrån alla debattörer är hatare eller debatthuliganer. De få som finns tar bara väldigt stor plats och suger energin ur varje försök till seriös debatt.
Jag har inget emot att bli motsagd, i själva verket är det precis det jag vill. Det är själva ”affärsidén” med att vara ledarskribent. Att skapa debatt.
Jag är både glad och stolt över att mina ledare gör just det. Det visar att det jag skriver om engagerar. Det är lättare men så mycket tråkigare att skriva allmängiltiga texter utan vare sig åsikt eller udd. Det finns många som medvetet aldrig någonsin öppet tar ställning i frågor de vet kommer att skapa debatt, hur bra är det för demokratin?
Anonymiteten på nätet tycker jag är både befriande och utmanande. Jag gillar att inte ha en aning om vem som döljer sig bakom den jag debatterar med. Det gör att jag inte kan avfärda någon med en förutfattad mening, eller tvärtom, bemöta någon med överdriven respekt på grund av dennes position i samhället.
Jag har inga som helst problem med att folk blir arga på mig, till och med hatar mig. Jag sticker ut hakan och är beredd på mothugg.
Jag har också förståelse för och är beredd på att möta en allmän skepsis mot mig och min yrkesgrupp. Det går att komma förbi denna om man fortsätter att prata. Inte för att man ska hålla med varandra men för att förstå varandra.
Men när intresset att förstå och respektera varandra helt saknas då undrar jag varför så många efterlyser fler journalister i de olika debatterna.
Det blir så uppenbart att det inte är dialog man är ute efter.
Onsdagens avsnitt av Uppdrag Granskning i SVT var det viktigaste programmet som sänts i svensk tv på år och dag.
Under alla de år och dagar då kvinnor i offentligheten fått rådet att tiga om de hot och det hat som de utsätts för. Att det bara skulle göra skadan värre att berätta om det.
Råden kommer från dem som ska skydda oss och när man är rädd för sitt liv då lyssnar man på dem som som ska stå för ens beskydd.
Samtidigt medverkar man då i det osynliggörande som blivit ett mönster i sig.
Och nej, det är inte bara kvinnor som drabbas av näthatet. Men kvinnor drabbas av en särskild sorts hat. Det finns en sorts självklarhet i att kvinnor får räkna med att bli hotade med våldtäkt, att alla kvinnor skulle bli bättre kvinnor bara de medelst våld penetreras med ett manligt könsorgan. Att de är så fula/feta/äckliga att de till och med ska vara glada för att nån ens vill våldta dem.
De hatare som ställdes till svars i programmet tycktes helt oförstående till vad de gjort för fel. Vadå, alla andra skrev ju likadant? Klart att de inte menade det bokstavligt, det fattar väl alla?
Frågan är varför man då är så detaljerad om de vidriga gärningar man säger att man vill utföra?
Syftet är snarare att skapa en rädsla, få obekväma personer eller ämnen att försvinna från det offentliga rummet.
Och alla ni som så ofta på olika sätt uppmuntrar mig för den debatt jag försöker driva: för det är jag från hjärtat både glad och tacksam. Men det skulle göra så mycket större skillnad om ni, någon gång ibland, gjorde er röst hörd i det offentliga, på plats, där det händer.
På helagotland.se finns sällan vare sig hot eller hat.
Däremot ett kompakt förakt.
Detta går att bemöta. Det är inte farligt eller ens besvärligt.
Det kräver lite tid men att döma av alla som bevisligen har tid att läsa och följa och förfasas av alla debatter så verkar inte tidsbrist vara förklaringen till er kompakta tystnad.