Ledare: Härma inte alltid marknaden

Lean production utformades av bilföretaget Toyota, för att åstadkomma en resurssnål och tidseffektiv produktionsmetod. Lean har blivit en populär metod inom myndigheter och offentlig sektor i Sverige – flera landsting jobbar enligt Lean, liksom Migrationsverket.

Men personalen är ofta missnöjd, och en forskare vid högskolan i Gävle säger till Ekot att Lean inte är någon garanti för att en verksamhet ska nå sina uppsatta mål.

För alla som läste Maciej Zarembas artikelserie om svensk sjukvård (Dagens Nyheter februari-april) är detta ingen överraskning. Lean är bara ett av många inslag inom komplexet ”New Public Management” som Zaremba kritiserar.

Äldre offentliganställda berättar ibland med en rysning hur verksamheten för några decennier sedan plötsligt skulle styras enligt ”beställar-utförar-modellen”. Det var ett sätt för den offentliga sektorn att efterhärma marknaden. Förhoppningen var att marknadshärmningen skulle öka den produktivitet som är dokumenterat svår att mäta – och därmed att öka – i offentlig sektor.

De offentliganställda upplevde dock sällan någon förbättring. De såg hur antalet chefer ökade, hur dessa chefer tillbringade allt mer tid på möten, och hur interndebitering av sådant som lokalhyror kunde tvinga fram nedprioritering av kärnverksamheten.

Ungefär samtidigt skedde övergången från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Det skulle ”öka de professionellas frihet”, sades det, när till exempel skolans läroplaner slutade att slå fast vad eleverna skulle lära sig och i stället formulerade ”mål att uppnå/sträva mot”, ofta uttryckta som ”förmåga” att reflektera och analysera.

En hårdragen översättning från managementprosan: Det viktiga är inte att eleverna får kunskaper om Andra världskriget, det viktiga är att eleven visar förmåga att reflektera över vad Andra världskriget innebär för oss i dag.

Managementidéerna bär ett tungt delansvar för flumskolan.

Ett av de största problemen med new public management är att det sällan är personer från de berörda professionerna som styr. Det är inte lärare som bestämmer över skolan och det är inte läkare som styr vården. Risken är därför stor att fel saker prioriteras.

Dessutom drabbas verksamheterna av dokumentationshysteri, när ”utförarna” på skolor, sjukhus, polisstationer och så vidare måste visa byråkraterna att de uppfyller uppsatta mål och kvalitetskriterier för att få sin ersättning.

Den debatt som just nu pågår om privata utförare inom välfärden och deras vinstmöjligheter borde snarare handla om new public management. Offentlig sektor kan lära av privata vårdcentraler och friskolor, när dessa levererar god kvalitet till en rimlig kostnad.

Men välfärdsverksamhet, oavsett om den utförs offentligt eller privat, har inte särskilt mycket att lära av bilindustrins tidsstudiemän. Det är helt enkelt inte samma sak att tillverka en bil som att vårda en cancerpatient eller lära en sjuåring att läsa.