Har vi gått ner oss i bevarandeträsket?
Foto: Hauge Jon/SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Varje gång har jag förberett mig på en anstormning. Jag väntade mig ilskna telefonsamtal och arga mejl. De har uteblivit, med enstaka undantag. De positiva reaktionerna är betydligt fler. Sannolikt beror det på att många, liksom jag, visserligen är måna om en god natur, men samtidigt tycker att strävan att "bevara" alltför ofta tar sig extrema uttryck. Det är en sak att vårda. Det är helt annan sak att lägga en död hand över stora delar av ön.
I november förra året skrev jag om Arvid Olofssons utsatta situation. GA hade berättat om hur länsstyrelsen vill etablera naturreservatet Träskvidar vid Fardume träsk, på mark som ägs bland annat av Arvid Olofsson. Länsstyrelsen har lagt ett skambud på marken och hoppas på en uppgörelse.
Men det är ju inte en uppgörelse mellan jämbördiga parter. Låt mig göra en liknelse: Tänk om bilbesiktningen belade din nya Volvo med körförbud, och sedan bjöd 50 000 för den. Du får inte använda bilen. Du kan inte sälja den till någon annan, för nästa ägare får också körförbud. Du kan välja mellan att motvilligt ta de pengar du kan få och sälja Volvon till underpris, eller att försöka slåss för din sak.
Förfärligt? Ja. Och då har vi ändå inte samma känslor för en bil som vi har för mark. Mark som kanske gått i arv i släkten i generationer.
GA skrev i går om hur Arvid Olofsson trappar upp striden för sin sak och sin skog. Han överklagar de beslut som länsstyrelsen har fattat.
Bra. Ännu bättre vore om han och hans grannar kunde få någon hjälp.
I fredags skrev jag jag i en ledare (Vem kan leda bondeuppror?):
"Jag hör exempelvis inte LRF i debatten. [...] Det är dags att göra skäl för medlemsavgifterna även på detta område. Det är dags att LRF kommunicerar hur man ser på exempelvis länsstyrelsens framfart här på Gotland."
Efter den serven har jag upptäckt att mottagaren sitter kvar i omklädningsrummet.