Någon lös skruv har skruvats åt ett par snäpp för hårt i ett land, där en 48-årig tillträdande partiledare utmålas som en gammal föredetting. Sverige lider av svårartad åldersnoja.
När partierna diskuterar intern förnyelse så handlar det så gott som alltid om personfrågor. Mycket sällan blir man konkreta i när det gäller förnyelsen av sakpolitiken. Rynkorna ska ut, in med ungdomens rosa hy.
Ålder kan vara ett hinder. Banbrytande matematiska landvinningar görs exempelvis ofta av unga genier. Men handen på hjärtat handlar ju exempelvis politik rätt sällan om genombrott av den typen. Tvärt om är erfarenhet och omdöme viktigare egenskaper än snilleblixtar, experimentlusta och ungdomlig arrogans, när man ska bygga och underhålla ett samhälle.
Jag är övertygad om att åldersnojan inte i första hand drivs av väljarna. Tvärt om vill väljarna ha erfarna politiker. De känner förtroende för dem. Det är därför exempelvis den före detta kd-ledaren Alf Svensson helt oplanerat kunde erövra en plats i Europaparlamentet, från en undanskymd plats långt ner på valsedeln.
Men trots personkryssen har väljarna ett begränsat inflytande över vem som får förtroendeuppdragen. Det är partierna som i huvudsak avgör vem som ska bli vald och det är partierna som väljer sina egna ledare. Och i partierna härskar föreställningen att valet står mellan föryngring och förnedring.
Därför är Sveriges äldsta partiledare Maud Olofsson bara 55 år gammal. Och när språkrören ska ersättas nu i vår så är valberedningens förslag (Gustav Fridolin och Åsa Romson) inte äldre än 27 och 38.
Politiken är alls inte den ena arenan som drabbats av åldersdiskriminering. Även det privata näringslivet är anfäktat. Och det gäller inte bara när företagen ska anställa. Åldersnojan puttrar även i styrelserummen. I många sammanhang praktiserar man en ättestupa som ALLA får kliva över på 70-årsdagen.
Det innebär att vi kastar bort kompetens. Det är sant att tankebanorna stelnar för somliga, även långt innan 70-årsdagen. Men andra är fortfarande fullt funktionsdugliga och vill verkligen göra en insats. Men de får hitta andra arenor som de kan verka inom. Eller förkovra sig på sin egen kammare och för sitt eget höga nöjes skull. Det behöver inte vara bortkastat. Men det ger ju inte största möjliga utväxling på deras kunskaper och förmågor.