Posten som integrationsminister försvinner i Stefan Löfvens regering. Det gör mig djupt bekymrad, ännu mer än jag redan var. Inte för att tidigare integrationsministrar gjort epokgörande insatser, för det har de inte. Men jag har svårt att se att det finns någon viktigare framtidsfråga för Sverige än fungerande integration och ingenting tyder på att denna nya regering är beredd att fatta de beslut och göra de förändringar som krävs. Och med integrationsministern så försvinner det statsråd som ska ta ansvar för dessa frågor.
Det är viktigt av flera olika skäl att flyktingar och invandrare snabbt blir en del av arbetskraften. Yrkeslivet är en väg in i samhället och i nya gemenskaper. Yrkeslivet ger värdighet och självförtroende. Att gå sysslolös kan däremot vara förödande.
Det är naturligtvis också viktigt för Sverige och välfärden att alla som kan göra en insats får möjlighet och förväntas göra det. Nya och initiativrika invånare, som haft kraften att bryta upp från sina hemländer, är en tillgång för det land de flyttar till. Om bara detta land är så organiserat att man förmår ge dem plats att skapa sig en bättre framtid.
Till sist är det också avgörande för Sveriges politiska liv att integrationen fungerar bättre än i dag. Om vi vill att Sverige ska vara ett öppet land som tar emot många migranter, så måste de som anländer snabbt bli en del av samhället. Annars riskerar vi en tilltagande främlingsskepsis och att de främlingsfientliga krafterna kan rida på denna opinion. Ännu längre än vad Sverigedemokraterna redan har gjort.
Jag kommer ofta att tänka på Harvardprofessorn Niall Fergusons framträdande under Almedalsveckan i fjol. Ferguson har sysslat mycket med anledningarna till samhällens och civilisationers uppgångar och fall. Och även om han tyckte att mycket är bra i Sverige, så var han mycket tydlig med vad som är vårt stora problem. Arbetslösheten och utanförskapet bland utrikes födda. I Sverige är skillnaden mellan de invandrade och ursprungsbefolkningen i detta hänseende ovanligt stor.
– Detta är ormen i ert paradis.
– Välfärdsstaten som inte kan integrera nykomlingar är inte en stabil och avundsvärd modell. Och väckarklockan har ringt.
Väckarklockan? Niall Ferguson påminde oss om kravallerna som startade i Husby i Stockholm och spred sig till många andra liknande områden.
Sveriges välstånd och sammanhållning kräver en fungerande integration. Alliansregeringen gjorde för lite för att åstadkomma detta. Men man gjorde åtminstone något. Viktigast var kanske att man skapa förutsättningar som gjorde att sysselsättningen kunde öka med över 300 000 personer, vilket gjorde det lättare för dem som är nya på arbetsmarknaden än det annars hade varit. Viktig var också bland annat Rut-reformen som skapade en ny bransch med låga trösklar för dem som vill in på arbetsmarknaden.
Etableringsreformen förde över huvudansvaret för integrationen från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Den hade en viss effekt. Det hade väl också nystarts- och instegsjobben, som gav möjlighet till subventionerade anställningar.
Men Alliansregeringen vågade sig inte på att försöka bryta upp de hinder som omger den reguljära arbetsmarknaden och som hade inneburit en konflikt med (åtminstone somliga av) arbetsmarknadens parter.
Jag ser tyvärr inte att Sveriges nya rödgröna regering överhuvudtaget är villig eller kapabel att göra några verkliga insatser för att förbättra integrationen. Mer än att tala om hur viktig den är.