Inför dagens tal i Almedalen funderade jag på att skriva något i stil med: "Om Stefan Löfven fortsätter att driva den linje han hållit hittills, då kommer kvällens tal att kunna sammanfattas med..."
Och sedan lämna hela utrymmet för en rejäl artikel helt blankt.
Det hade varit ett effektivt sätt att göra en relevant poäng. Men jag insåg också att flera läsare skulle dra den (kanske korrekta) slutsatsen:
- En sån latmask!
Och det ville jag ju inte vara med om.
På många sätt påminner Stefan Löfvens läge nu om Mona Sahlins situation under förra mandatperioden. En skillnad är att de rödgröna partiernas övertag i opinionsmätningarna var mycket större då. Som mest ledde de med över 20 procentenheter, vilket fick statsvetarprofessorn Sören Holmberg att påstå att det var "kört" för alliansen. Ett uttalande som han sedan dess fått äta upp med sked.
Stefan Löfven kan i och för sig undvika de misstag som Socialdemokraterna gjorde under den senare delen av den förra mandatperioden. Vad är det då han tänker göra annorlunda? Inget organiserat samarbete med Vänsterpartiet? Eller Miljöpartiet? Eller ska de undvika att ge några konkreta politiska besked till, tja, en vecka innan valet?
Det kommer i så fall att leda till helt andra problem. För väljarna vill ju naturligtvis ha besked både i regeringsfrågan och i konkreta politiska frågor. Den här icke-politiken kommer Löfven inte undan med hur länge som helst. Det finns en gräns för hur länge Löfven att framstå som ett bra alternativ enbart genom att inte vara Håkan Juholt.