Lite kan det skava mellan lokalbefolkningen och de medeltida. Redan efter första dagen fick jag höra om en konfrontation där veckobesökaren försökte få innerstadsinnevånaren att förstå att det inte fanns några bilar på medeltiden och att han borde köra någon annanstans. (Men mobiltelefonen tycks vara en accepterad, ja nästan obligatorisk medeltida accessoar.)
Medeltidsveckan sätter verkligen sin prägel på Visby. I Almedalsveckan kan man ju ofta ana sig till vilka som är på en för politikerveckan och vilka som är vanliga turister. Men klädspråket är inte övertydligt och de sticker inte ut så mycket att det påverkar hur man upplever staden.
Det är många vackra klänningar, mantlar och annat som ser ut att vara korrekta för perioden. Men alla besökare är inte utklädda. Andra tillåter sig att göra en mycket fri tolkning av vad som kan räknas som en medeltida utstyrsel. Och så finns det de som är medeltida upptill och går med jeans och gympadojor nertill.
Jag vet inte om det finns medeltidspurister som retar sig på att inte alla klär sig så korrekt de kan. Men de kan inte vara många i så fall, för stämningen i medeltidsveckan är verkligen positiv och välkomnande.
Medeltidsveckan brukar beskrivas som den minst kommersiellt intressanta av sommarens temaveckor för det lokala näringslivet. Det kanske är sant. Men för mig verkar det i alla fall som att det är många handlare som gör goda affärer på veckans marknadsområde. Många verkar i och för sig vara en del av en internationell modern medeltidsindustri, entreprenörer som antagligen reser till många andra liknande evenemang i östersjöområdet och kanske längre bort än så. Men det finns också starka lokala inslag i utbudet. Och det finns säkert än fler lokala företagare och hantverkare som skulle kunna göra sig till en del av veckan om de bara ville.
Jag är ju inte den som gillar att klä ut mig och gå in i en roll, men jag antar att det som driver medeltidsveckan och liknande evenemang är samma flykt från verkligheten och dess problem, som man också kan uppnå exempelvis genom romaner eller film. Men det är en eskapism som tagit ett steg längre. Och det är väl i sin ordning, så länge man inte tar det för långt och förlorar fotfästet.
Men vad är det man flyr ifrån?
GT intervjuade i går lektor Erika Sandström, som forskat om det nutida intresset för medeltiden. Hon sade då bland annat:
– Det verkar vara hantverket som lockar många. Jag har pratat med flera unga män som längtar till en tid då man inte behövda vara så bra på att läsa och skriva. Då räckte det att man kunde arbeta med sina händer.
Så kan det nog vara för en del av entusiasterna. De drömmer sig inte tillbaka till medeltidens pestår, svält, furstevälden och teokratier. De föreställer sig en enklare tillvaro. En påtagligare. De fantiserar om en verkligare värld.
Faktum är att vi borde kunna erbjuda en bättre tillvaro för många som helst jobbar med händerna. Arbetsmarknaden för de mindre teoretiskt lagda borde inte behöva vara så svag som den är, och den borde absolut inte framställas som så becksvart som det ofta kan framstå.
Det är inte bara den teknologiska utvecklingen som pressat tillbaka hantverket. Det är ett samhälle där just arbete beskattas mycket hårdare än något annat, vilket gör det svårare att försörja sig i arbetsintensiva verksamheter.
Men är inte hantverket på väg tillbaka? Det vore i så fall en mycket välkommen utveckling.