”Vi är ett liberalt parti”.
Jaha, och vad menar vi med det? Egentligen?
”Vi är för alla människors lika rätt och värde, att alla ska få bo och leva där de vill”.
Jaha, och vad blir konsekvensen av det?
”Vi vill att alla ska få bestämma själva vem eller vilka de vill leva med”.
Verkligen? Hur då?
Att Centerpartiets arbetssätt när det skulle ta fram sitt nya idéprogram var helt nytt för Sverige blev tydligt när hela landet (nästan) plötsligt hade massor med åsikter om hur detta lilla parti på kanten till riksdagsspärren skulle formera och formulera sina visioner och sin ideologi.
Alla hade en åsikt.
Få bemödade sig med att läsa på.
Inte ens Centerpartiets egna medlemmar förstod vad som hände. Några verkade inte ens ha läst det gamla idéprogrammet som hade många likalydande formuleringar men som när de presenterades via medierna fick dem att gå i taket.
Debatten kring framtagandet av idéprogram har gett Centerpartiet en fantastisk uppmärksamhet men det var också en välbehövlig omruskning av ett sömnigt parti.
I går presenterades partistyrelsens förslag till idéprogram. I vanliga fall är inte ens detta något som får nyhetsjournalister att spetsa öronen men det blev direktsänd presskonferens och ännu en möjlighet för det vingbrutna partiet att visa sin styrka. Och det handlar fortfarande bara om ett förslag!
När partiet medvetet tvingade rörelsen att utmana sina politiska idéer och visioner ledde det till en välgörande debatt.
Det kanske inte ger resultat på kort sikt men på lång sikt kommer det med all sannolikhet att beskrivas som en avgörande vändpunkt i partiets historia. Upp eller ner återstår att se.
För än återstår mycket att göra. Fortfarande tror många i partiet att man med meningen ”Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med (---)” hänvisar till nån sorts anpassning till andra kulturer där män har ett helt harem med fruar. Att det finns vanliga etniska svenskar som helt utan kulturella skäl vill leva med fler än en person är fortfarande om inte tabu så lika avvikande som det var att vara homosexuell och vilja gifta sig för inte så länge sedan.
Det är också väldigt bra att det massiva trycket från landets alla kretsar och distrikt har lett till en tydlig framtoning av det gemensammas ansvar. Att det är samhällets ansvar att hjälpa till i livets dalgångar likaväl som det är samhällets ansvar att se till att människor får kraft att återta makten över sina liv.
Att det måste löna sig att arbeta och vara strävsam. Att det inte är fult att vara framgångsrik utan tvärtom något som hela samhället vinner på.
Meningen jag tycker förklarar detta på ett bra sätt lyder: ”När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår”.