Olika politiska frågor och förslag kan diskuteras ur olika perspektiv. Som stående utanför den politiska partiapparaten är min utgångspunkt att resonera kring olika frågor förutsättningslöst och att vidga perspektiven utanför den partipolitiska polemiken.
Håkan Ericsson replikerar på mina ledare utan att ta upp mina argument, dessa avfärdar han som trams och anser sig för god för att förklara varför. När vi diskuterar arbetslösheten och hur den ska bemötas, landar hans resonemang i en fråga som är såväl irrelevant som omöjlig att svara på: "Därför hoppas jag att Eva Bofride kan svara ja eller nej på om hon tror att sänkta ingångslöner med 25 procent ger fler unga jobb".
Jag tror inte på en så förenklad formulering av problematiken och de olika alternativen för att lösa den så svaret är: nej, det gör jag inte.
Och för att förekomma Håkan Ericssons tolkningar av detta svar kan jag meddela att det inte betyder att jag är emot sänkta ingångslöner eller att jag "inte står för mina åsikter". Det går inte att diskutera frågan i så svartvita resonemang och jag har över huvud taget inte pratat om några fasta nivåer i procent.
Inte heller tycker jag att "(---) regeringen eller politiken (inte) har något ansvar för att ge de unga arbetslösa ökad kompetens, det är ju gratis och frivilligt. Vill de inte, så är det de ungas eget fel och de får skylla sig själva, är slutsatsen av Eva Bofrides synsätt".
På tal om trams.
I Håkan Ericssons analys finns ingen annan förklaring än att den oproportionerligt höga arbetslösheten bland ungdomar i Sverige (jämfört med andra västeuropeiska länder) beror på att unga är för dåligt utbildade eller felutbildade.
Jag menar att om det är den enda förklaringen så har vi inget problem. Eftersom det då bara är för de arbetslösa att utbilda sig till rätt kompetens. Det skulle inte lösa hela problemet eftersom det alltid kommer att finnas människor, unga som gamla, som behöver särskilda insatser för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. Men det skulle definitivt minska ungdomsarbetslösheten med stora tal.
OM det var det enda problemet, vill säga.
Håkan Ericsson nämner inte med ett ord näringslivets behov och beskrivningar av problemet. Behovet olika former av anställningar för att minska risktagandet med att anställa. Det är inget hitte-på-problem utan ett högst närvarande problem för många företag.
Och jag pratar fortfarande inte om Carema eller McDonalds, jag talar om majoriteten av företag i det svenska näringslivet, inte minst det gotländska.
Små företag med få anställda.
Även om jag tycker att det är helt okej att även den som lokalt driver ett McDonalds-företag tjänar pengar och att det finns ett stort värde i att just detta företag är en av våra största arbetsgivare för just ungdomar.