LEDARE
Lagom till jul kommer så Djurrättsalliansens nya skandalrapporter från svenska grisgårdar. Under två år har aktivister smugit sig in i närmare 100 lagårdar för att göra tillsyn på eget bevåg. För fyra år sedan gjorde de samma sak och en rad grisbönder anmäldes för misstänkt vanvård, ingen dömdes.
Jordbruksverket bemötte denna gång rapporteringen snabbt och berättade att den mer officiella och systematiska myndighetstillsynen av djurskyddet i den svenska grisproduktionen visar ”att utvecklingen varit positiv de senaste åren och att djurvälfärden generellt är god”.
Här kan man själv avgöra vem man sätter sin tilltro till: veterinärer och länsstyrelsens tillsyn eller djurrättsaktivisterna.
Mitt största bekymmer med Djurrättsalliansen är inte deras arbetsmetoder utan deras syfte. De är inte intresserade av att ge en rättvis bild av svensk grisuppfödning eller att djuromsorgen ska bli bättre, de vill att vi ska sluta äta kött helt och hållet.
Hade de velat vädja till konsumentmakten skulle de istället besökt danska grisgårdar eftersom många svenskar väljer danskt kött framför svenskt. Då hade man också haft mycket hemskare bilder att visa upp utan att behöva besöka 100 gårdar.
De veterinärer som fått se bilderna som skickats till Sveriges Television förklarar att mycket av det man ser inte är onormalt utan sånt som händer. Djur dör, både i naturen och i lagårdar. Det kan bli fel på utgödslingen vilket snabbt leder till översvämning i boxen.
Andra av bilderna är svårare att hitta naturliga förklaringar till. Svullna leder och avbitna svansar och öron är inte något som sker plötsligt under en natt. Men så länge vi inte vet mer om hur dessa bilder tagits och var (hur många av gårdarna hade sådan brister?) kan man inte ge bilderna digniteten av att vara talande för svensk grisuppfödning.
Bilder på sjuka och döda djur väcker känslor vilket självklart är syftet med det hela. Men djur blir sjuka och dör, precis som människor. När man jämställer djurs och människors känsloliv, då blir det fel.
En läsarkommentar på Facebook-sidan ”Mitt liv som svensk gris” (startad av några grisbönder i Västmanland) är representativ för många andra: ”Hade jag just fött 8 bäbisar och bara fick vistas på samma yta som min dubbelsäng så hade jag också legat ihjäl en unge eller två”.
Nej, det hade troligen ingen människa gjort, däremot är det vanligt att suggor ligger ihjäl sina ungar, oavsett hur mycket utrymme hon har.
Det händer att djur vanvårdas i Sverige och det ska uppmärksammas och aldrig någonsin försvaras. Den uppfödning som blivit en konsekvens av storskalighet och priskrig kan ifrågasättas på många sätt. Men vill man ha en rättvisande bild av hur det ser ut på svenska grisgårdar kanske man inte bör ha Djurrättsalliansen som enda källa.