LEDARE: Gravfriden blockerar för sanningen

Det brukar sägas att tiden läker alla sår och det är säkert sant. Men ibland kan läkningsprocessen försvåras av ovissheten och det är just det som gäller Estonias förlisning för snart 13 år sedan, när 852 människor omkom. Det är en händelse som för evigt har satt djupa spår hos de flesta människor. Med jämna mellanrum kommer olika rapporter om katastrofen och de har alla ett gemensamt, nämligen ifrågasättandet av den officiella haverirapporten. Senast är det ett tyskt- och ett svenskt forskarlag som studerat hur fartyget kunde sjunka så snabbt. Explosion nämns som en tänkbar orsak och detta har många vittnesmål hävdat hela tiden.
Själv har jag ända sedan förlisningen funderat speciellt på en sak och det är en fundering som jag delar med många erfarna sjömän: Varför ansågs det i ett första skede vara så angeläget att snabbt täcka hela vraket på havsbotten med betong och sten, en åtgärd som mig veterligen aldrig gjorts någonstans i världen? Finns det ett hål i skrovet och kanske också radioaktiv strålning?
Så länge den verkliga olycksorsaken inte blir trovärdigt bekräftat kommer olika rapporter och teorier ständigt att dyka upp, för så har det alltid varit med frågor som är höljda i dunkel. Därför måste debatten hela tiden hållas vid liv. För utan den totala sanningen kring olycksorsaken blir det aldrig lugn och ro för anhöriga och alla inblandade.
Sinnesfriden för de ansvariga får inte gömmas bakom gravfriden. Vraket måste få undersökas grundligt, så att sanningen om vad som egentligen hände den mörka natten på Östersjön kommer fram en gång för alla.

Ledare: Gravfriden blockerar för sanningen