Reglerna för hur riksdagsledamöterna ska ersättas för sitt boende har beskrivits som både otydliga och svåra att förstå.
Det måste ligga lite bakom detta eftersom man tydligen inte ens behöver sitta i riksdagen för att upprätthålla en "riksdagslägenhet".
Eskil Erlandsson (C), landsbygdsminister, har inte suttit i riksdagen på fem år men bor kvar i den lägenhet han tilldelades som riksdagsledamot.
Även om inget fel heller här, rent formellt, har begåtts så blir det ju långt ifrån rätt.
Redan i april rapporterade Metro att tre ministrar fortfarande bodde kvar i de lägenheter de tilldelats som riksdagsledamöter. Förutom Eskil Erlandsson var det då Stefan Attefall och Göran Hägglund. Till skillnad från riksdagsledamöterna måste ministrar själva ordna för sina boenden i Stockholm, om de inte redan bor där.
Även om det inte är vare sig brottsligt eller formellt fel så är den stora utmaningen att förklara för "vanligt folk" varför några som redan tjänar så mycket pengar, i jämförelse med de flesta andra, utöver detta ska ha fri bostad och fri tand- och sjukvård. Det blir en ekvation som inte går ihop.
Förstår man inte vad det är för fel med att få statligt bostadsbidrag på 100 procent när man tjänar 144 000 kronor i månaden, då har något gått fel.
Det är inte bara Håkan Juholt som blivit fartblind, även om det gick väldigt fort för honom att tappa fästet i verkligheten.
Och varför ska en partiledare kompenseras av sitt parti så att han eller hon får lika hög lön som statsministern?
Jag tycker inte att riksdagsledamöternas lön är orimlig. 57 000 kronor i månaden är en relevant lön för en person som är satt att bestämma över landets lagar och välfärd. Men ska denna lön dessutom kompletteras med det ena och det andra extra? Räknar man in alla förmåner har ju alla till slut nästan lika hög lön som statsministern.
Det här gratislivet för dem som redan har kan göra mig galen.
Jag kan känna enorm sympati med rörelser som Occupy Wall Street. Jag vill också protestera mot vansinnet att satsa miljarders miljarder på att rädda ekonomier som havererat på grund av den eviga spiralen där mycket vill ha mer.
Samtidigt som vi ser människor dö som flugor för att de inte har mat för dagen.
Jag känner också för att förenkla allt och handgripligen vara med och slåss för att vända på prioriteringarna.
Men när jag läser på rörelsen Occupy Stockholms hemsida blir jag arg igen. De säger sig vara en motståndsrörelse som vill "upprätta demokrati i Sverige".
Även om man är skitförbannad måste man behålla perspektiven i världen.