Det var med en unison vrede som gammelpartierna reagerade mot Daniel Heilborns (MP) uttalande förra veckan om att regeringen påstods styra våra domstolar. Domstolarna som ju enligt regeringsformen kapitel elva tillförsäkras oberoende från just regering, riksdag och andra myndigheter.
Gamla och etablerade partier som Socialdemokraterna och Moderaterna stod mot unga och fräscha som Miljöpartiet och NGO:s – ideella organisationer fria från stat och partiväsende.
Alla förstod var sympatierna skulle hamna, när vi bankade grundlagen i huvudet på Heilborn. En sådan seger till och vi är förlorade, var det nog många av oss gammelpartister som tänkte.
Trots det var det nödvändigt att ta den striden. Ty det finns ingen bakomliggande konspiration – kapitalet, sionisterna, teaparty-rörelsen eller vad du vill – som ligger bakom Mark- och miljödomstolens dom häromveckan. Det finns bara en oberoende domstol som har fattat ett beslut. Ett beslut som det naturligtvis står var och en fritt att hålla med om eller protestera mot.
Det beslutet bottnar i en oberoende prövning av nu gällande lag. När jag i veckan har hört kritiker anklaga domen för att vara ”politisk”, har jag inte kunnat annat än le. Det är ju politiker, riksdagsledamöter närmare bestämt, utsedda i allmänna och fria val, som stiftar dessa lagar. Politiker är politiska; det är deras uppgift att vara det.
Så fungerar en demokrati. En demokrati innebär ingalunda att alla beslut är kloka, och även lagar som måhända är kloka i stunden kan nötas ut med tiden. Byggningabalkens tolfte kapitel om ”[h]uru svin må i ollonskog släppas” är ett känt exempel på en lag som numera är svårtillämpbar. Samhället och dess normer förändras.
Styrelseskicket demokrati har emellertid ännu inte visat sig föråldrat. Det är att föredra framför alla andra styrelseskick. En självklarhet kan tyckas, men i så fall en självklarhet som sådana som Heilborn gröper ur.
Det fina med demokrati är inte ”starke man” som med kraft styr och ställer allt till rätta. Det fina med demokrati är de goda förlorarna. De som accepterar en valförlust, ett domstolsutslag man ogillar eller att bli nedröstad av en fullmäktigeförsamling. I väntan på att man vinner över fler sympatisörer som delar ens egen åsikt, så att man i en omröstning längre fram i tiden får befinna sig på den segrande sidan.
Kan då miljön och klimatet vänta på den demokratiska processen? Ibland ifrågasätts demokratin när vi står inför stora samhällsutmaningar, och i vår tid är det ofta miljöaktivister som vägrar att underordna sig demokratins styrelseskick. Exempelvis uttalade för ett par år sedan den före detta SVT-meteorologen Pär Holmgren att det största hindret för klimatpolitiken är allmänna demokratiska val. Dessa borde enligt Holmgren avskaffas.
Det finns dock inga tecken på att diktaturer skulle vara bättre på att hantera miljöfrågor, tvärtom. Och att man drabbas av ett eller annat nederlag i en demokrati är alltså inget tecken på att den är korrumperad.
Till sist ett litet tips till den som vill föra ett resonemang om att våra domstolar är köpta av valfri ondska. Välj då exempel där du inte själv kan beslås med att vara partisk i själva sakfrågan. Daniel Heilborn är ju allt annat än neutral i kalkbrottsfrågan, varför hans förmåga att uttyda konstitutionella frågor kopplade till just den frågan får betecknas som minst sagt tvivelaktig.
Samtidigt, någonstans borta vid Wisborg, justerar en förtroendevald suppleant protokollet från regionstyrelsens senaste sammanträde och rättar ett fel på sidan fyra. Hen är den verkliga demokratins hjälte, inte Daniel Heilborn.