Jag läste i senaste numret av Tara om några som börjat göra årsbokslut som ett hjälpmedel att utvecklas och stanna till för att se vad man uppnått under året.
På Facebook kan man skicka varandra årtal så att man kan berätta vad man gjorde just det året.
Ett roligt sätt att se tillbaka och göra mer intressanta statusuppdateringar än "tillbaka på jobbet", "har tränat/sprungit/bakat bullar".
Jag fick ett årtal av en vän. När jag skulle sammanfatta det året var det helt tomt. Risken är att mina årsbokslut skulle bli lite som Mamma Mus dagbok.
"Åt. Sov. Såg en fluga. Jobbade. Läste. Åt igen. Jobbade. Idisslade. Läste. Jobbade. Sov".
Sen finns det dagar och datum man aldrig glömmer. Som etsar sig fast. Händelser som skapar känslor man är helt säker aldrig kommer att ebba ut eller försvinna.
Så går tiden och även om man aldrig glömmer fortsätter jorden att snurra.
Ingenting runt omkring en stannar upp, allt rullar på.
Trots att ens egen värld just rasat samman.
Då och då ringer eller mejlar läsare med någon fråga eller påstående som visar att personen i fråga är övertygad om att det vi skriver i tidningen är styrt och vinklat för att passa något särskilt intresse.
Jag tycker att dessa samtal är både intressanta och lärorika. Och även tröttsamma när det inte går att kommunicera, när dialogen inte leder någonvart.
I veckan har jag haft en dialog med en vettig och klok men irriterad person som valt att säga upp tidningen och det var personens grund för detta beslut som vi diskuterade.
Vi kom aldrig överens, vilket inte heller är målet i alla lägen. Däremot tycker jag att det är det bra om man reder ut och förklarar varandras ståndpunkter.
Det handlade om ett tips som personen tyckte GT nonchalerat och drog slutsatsen att vi är fega. Och att vi ändrat rubrik på en insändare. Något vi gör mer som regel än undantag eftersom rubriken måste gå in på raden.
Vår stundvis animerade dialog fick mig att tänka att det kanske kunde vara intressant att berätta om lite hur det fungerar.
Till redaktionen får vi hundratals mejl, brev och samtal varje dag.
Vi kan inte svara på alla, det skulle ta alldeles för lång tid, att man inte får svar beror alltså inte på nonchalans. Om man undrar varför ingen hör av sig, och kanske misstänker att "tidningen inte vågar", kan man gärna höra av sig igen. Det kan också mycket väl vara så att vi har kollat upp tipset och att det inte håller eller är felaktigt.
Jag bestämmer inte vad vi skriver om och inte i tidningen, det arbetet sköts av nyhetschefen tillsammans med redaktionschefen som har sista ordet. Men jag tar gärna emot frågor och synpunkter och kan föra tips vidare.
Trevlig helg!