På 400-talet före Kristus sägs Hippokrates, ofta kallad läkekonstens fader, ha myntat sjukvårdens etiska riktlinjer: Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.
I Sverige är vi rätt bra på de två första. Sjukdomar som förr betydde döden behandlas i dag med goda resultat. Det är när en människas livslinje närmar sig sitt slut, utan att sjukvården kan bromsa eller hejda, och det enda som återstår är att lindra och trösta, det finns stora brister i systemet.
Tack vare medicinska framsteg inträffar det allt mer sällan när en människa är ung. Cirka 80 procent av dem som avlider är över 65 år, vilket ställer höga krav, både på den palliativa sjukvården och på samarbetet mellan sjukhus (landsting) och äldreomsorg (kommun).
Det senare fungerar inte alltid optimalt. Många patienter bollas in i det sista mellan sjukhuset och hemmet, vilket ofta leder till ökad stress och ångest. Det skriver Lars-Erik Holm och Annette Richardson, generaldirektör respektive enhetschef på Socialstyrelsen, som har tagit fram nationella riktlinjer för vård i livets slutskede (DN Debatt, 11/6).
I riktlinjerna står bland annat att de som närmar sig döden bör få individuellt anpassad smärtlindring och att all involverad personal ska ha vidareutbildning i palliativ vård. De förespråkar även så kallade brytpunktssamtal, så att både patienten och de anhöriga får rätt information, samt att patienterna ska erbjudas existentiella samtal.
Medan de medicinska råden upplevs som självklarheter känns det sista som en frisk vind inom svensk sjukvård. Inte ens i livets slutskede kan allt dämpas med mediciner. För en människa med dödsångest kan ett samtal med en präst eller annan andlig vägledare både lindra och trösta.