Ibland är det inte kul att vara pensionär. Glömde visa upp pensionärslegitimationen vid båtens incheckning, kom på det och sa: "Ursäkta, ska ta fram legget". Kvinnan i luckan svarade blixtsnabbt: "Behövs inte, det syns". Tröstade mig med att jag tyckte mig se en liten glimt i hennes ögon, men man kan ju inbilla sig saker.
Det brukar heta att "den som gjort en resa har något att berätta". Tågluffningen blev aldrig av i ungdomen, så nu var det dags att ta igen det med en miniluffning till Narvik när midnattssolen stod som högst. Först från Stockholm till Mora och sedan vidare med Inlandsbanan till Gällivare.En mycket fascinerande färd med mycket skog och stora myrar. Men också mycket vemod, eftersom många byar och stationer i ödemarken är tillbommade.
Vi pratar om landsbygdsproblem, men här handlar det om glesbygd i megaformat. Redan på 1600-talet insåg staten vikten av att hela landet var befolkat och gav skattebefrielse i fem år till dem som bosatte sig och nyodlade i Orsa Finnmark.
Fyrahundra år senare verkar de styrandes syn på den frågan vara den motsatta.
Avstånden är enorma och det är nyttigt att uppleva Sveriges storhet. Skylten på stationshuset i Gällvare upplyser om att det är 131 mil till Stockholm!
Från Gällivare vidare till Narvik, en resa med fyra timmars fantastiska naturscenerier. Att med tåg färdas i trädgränsen och tangera kalfjället är nästan overkligt.
För att inte tala om sista biten genom Norge, där järnvägen balanserar på fjällsidorna flera hundra meter ovanför fjordarna. Svårt att förstå hur dessa järnvägar kunde byggas med bara dynamit, spadar och hackor rakt genom ödemarken för hundra år sedan.
På återresan blev det fusk med flyg från Kiruna, men innan dess en heldag i denna märkliga gruvstad. Det kändes som det var LKAB som skötte det mesta i samhället, för deras logga fanns överallt. Malmfyndigheterna i gruvorna betingar stora värden och hur mycket förstår man när nu halva staden ska flyttas tre kilometer.
Anledningen är att brytningen under centrumkärnan orsakar sprickor i marken och därför rivs i stort sett halva staden och byggs upp på nytt ett par kilometer bort med början om några år. I Folkets Hus fanns en modell som gjorde det hela lättare att förstå. Megaprojekt var ordet!
En annan intressant reflektion från Kiruna är den öppna attityd som man möttes av i Stadshuset. En byggnad som utsetts till Sveriges vackraste offentliga byggnad.
Låg entré och sedan en stor öppen hall med ljusinsläpp, precis som en igloo. Hallen används för utställningar och runt denna finns kontorsutrymmen i flera våningar som loftgångar.
Det intressanta var att det var fritt och välkomnande tillträde och det är kanske därför den i folkmun kallas "Kirunabornas vardagsrum". Inte som på vårt egna Visborg, där det är tvärstopp vid en receptionsdisk och sedan bara kodlås. Tyvärr ligger också denna vackra byggnad inom utrymningsradien och ska rivas.
Det här blev som en liten reseguide, men det känns som det är fler svenskar som sett Thailand än Lappland. Ändra på det och res norrut någon gång, en garanterad upplevelse!