I en debattartikel i Dagens Nyheter i fredags konstaterade statsvetaren Svend Dahl och Hanna Hallin, Tankesmedjan Sektor 3, att för 30 år sedan var en av fem medborgare i Sverige medlem i ett politiskt parti.
I dag är förhållandet en av 50.
Politiskt arbete är inget svenskarna längre i någon större utsträckning ägnar sig åt av ideologiska skäl. Det är mer som en karriär och det är makten och inflytandet för egen del som är drivkraften.
Inget ont i det men det urvattnar de politiska partierna och gör dess bas minst sagt ofullständig. I dag måste därför partierna hitta nya sätt att engagera folk.
I samma debattartikel konstateras att en konsekvens av det minskade organiserade politiska arbetet är att kommunikationen mellan politiker och medborgare mest sker genom medier.
Och då kommer vi in på ett annat paradigmskifte, nämligen i den bransch som förutsätts att ta denna roll som informatörer och kommunikatörer mellan politiker och medborgare.
Medierna.
På Gotland ska nu ännu ett steg tas mot ökat samarbete för att möta framtiden. Riktigt vad det kommer att bli är ännu högst oklart även om budskapet är tydligt: konkurrensen försvinner till fördel för samarbete fullt ut.
De prenumererade upplagorna för papperstidningar går stadigt neråt. Självklart finns det en punkt där det kostar mer än det smakar. Även om GT i dessa sammanhang får sägas vara unik i Sverige genom att vi tappar väldigt lite i upplaga jämfört med andra så är det en klen tröst i det långa loppet.
Vi kan inte fortsätta att göra papperstidningar av nostalgiska skäl om läsarna hellre läser oss på nätet.
Samtidigt finns det många olika sätt att förmedla nyheter där journalister överhuvudtaget inte ens är inblandade. Nyheter färdas med ljusets hastighet via sociala medier och det är en konkurrens vi måste ta på allvar.
Men även om man inte kan använda nostalgiska argument är det ett faktum att möjligheten att bläddra i en tidning och fastna för en artikel eller reportage som ger en både ny kunskap och en läsupplevelse försvinner tillsammans med papperstidningen. Chansen att ramla över "det man inte visste att man efterfrågade" minskar när man ska scrolla efter guldkorn på sajter som är ett sammelsurium av annonser, artiklar, Youtubeklipp och länkar till bloggar och Twitter.
Det handlar inte om nostalgi utan en högst närvarande risk för att glappet mellan politiken och medborgarna blir större.
Medier ska inte vara politikens budbärare i den meningen att vi ska referera politiska beslut. Där måste politiken hitta andra sätt att kommunicera. Däremot ska vi larma om det som politiken kanske inte i första hand vill ska kommuniceras, när det blir fel.
Men på samma sätt som det finns en gräns för hur mycket upplagan kan minska så finns det en gräns för hur få medarbetare man kan vara för att fullfölja mediernas viktiga roll i vår demokrati.