I månadsskiftet april-maj hade jag förmånen att representera Region Gotland på en åtta dagars lång resa till Gammalsvenskby, Ukraina. Det eftersom regionen har ett vänortsavtal sedan 2001 med Gammalsvenskbyn. För mig som halv svenskbybo själv, min mamma är född Knutas, så var det fjärde besöket i byn. Jag har varit där under 10 års tid och kan med glädje se att förändringen så sakta sker till det bättre.
Resan till byn gick över huvudstaden Kiev. Den utvecklas i ett alldeles eget tempo och är snart som vilken annan storstad, standardmässigt sett. Gamla Kiev är väldigt vackert, fullt med kulturbyggnader och katedraler, en riktig pärla! Från Kiev tog vi det berömda, eller snarare ökända nattåget, 65 mil söderut till Cherson. Det var en upplevelse att åka detta stånkande tåg, med öppen sovkupé och toaletter som spolade rakt ned på rälsen!
Att komma till Zmijevka, som byn heter på ukrainska, är som en resa i tiden. På en gång kommer man tillbaka till ungefär den standard Sveriges landsbygd hade på 1950-60 talet. Här lever de flesta ännu på självhushåll, de flesta livnär sig som självverksamma bönder.
Trots allt syns tecken på framstegen ganska tydligt. All hjälp och stöd från många håll har gjort att byn utvecklas bättre än andra byar runt om. 2011 var ett utmärkt potatisår med rekordpriser. Det gjorde att det köpts ett tiotal nya små traktorer, liksom att många skaffat småskalig bevattning. De flesta ungdomarna har numera begagnade mobiltelefoner.
I detta skede är det så tydligt att byn byggs med infrastruktur. Den nya Kungsvägen ned till byn har varit avgörande för utvecklingen. Nästa steg är att ordna vattnet i byn, det fungerar bara 1-2 timmar per dag ännu! Därefter behöver gasledningen komma på plats, allt för att slippa det eländiga koleldandet på vintern för att hålla värmen i de dåligt isolerade husen.
Den här resans höjdpunkt var expeditionen ut på stäppen för att lokalisera Nysvenskbyn. Byn kom till i början av 1900-talet när befolkningen växte i Gammalsvenskbyn. Behovet att odla mark allt längre ut på stäppen gjorde det nödvändigt att etablera en ny by. Nysvenskbyn är numera borta och ingen kan i dag exakt peka ut vart den låg, kunskapen har gått ur tiden.
Under en hel dag så utforskade vi området med hjälp av gamla kartor, frågade runt bland den äldre befolkningen i byarna och besökte gravvårdar. Helt plötsligt fann vi en gravsten med Viktor Utas, samma man som var beskriven på vår gamla karta!
Efter lite mera efterforskningar i närmaste byn så hittade vi hans barnbarn livs levande som affärsföreståndare i byn. Det var släktforskning-live på hög nivå, allt medan känslorna bubblade över!
Som resultat av resan kommer jag rekommendera regionen att starta ett projekt med hjälp av Internationella Centret för Lokal Demokrati, ICLD. Min bedömning är att nu behövs det byggas stabilare strukturer, i dag hänger det mesta på enskilda personer. Målet är att kunna ha en lokal Svenskbyförening i byn. Den skulle kunna bli en naturlig motpart till Svenskbyföreningen i Sverige och Region Gotland. Utmaningen är att kunna bygga tillit till en förening, kommunistperioden har totalt förstört all tillit i samhället för föreningar, kooperativ och politik.
För mig personligen är det en lika fantastisk upplevelse varje gång att komma tillbaka till sina rötter. Samtidigt som jag numera börjar bli personlig vän med alla svenskättlingarna. Besöken i Gammalsvenskbyn ger verkligen perspektiv på det liv vi lever hemma. I Sverige tar vi allt välstånd för givet och kraven på nya offentliga utgifter är omättlig.
Veckan efter jag kom hem satt vi på budgetberedningen på Fårö, kontrasterna kunde inte ha varit större!