LEDARE
Det var med viss bävan jag i efterhand gick in och tittade på Maud Olofssons medverkan i Aktuellt där hon skulle kommentera Konstitutionsutskottets beslut om hanteringen av Nuon-affären. Kommentarerna i sociala medier gick ut på att hon läste utifrån ett manus i bästa Bosse Ringholm-stil med samma mantra oavsett fråga.
I själva verket lyckades hon bra med att visa att frågan handlar om mer än vad statsministern visste och inte. KU:s granskning ska handla om det konstitutionella och då är det ju också det man måste ha i åtanke, för att inte övergå till rent tyckande om vad som är rätt och fel.
De formella felen är dock få och kören av efterkloka består av ungefär samma som inte hade något att invända för fem år sedan när affären gjordes.
Men. Det mesta går ändå förlorat när regeringen inte bara kan erkänna att den gjort en dålig affär. Hela frågan får ett skimmer av misstänksamhet över sig med denna katt och råtta-lek om vem som visste vad.
Hela Nuon-affären verkar helt och hållet obegriplig för de flesta, oavsett politisk tillhörighet eller kunskap om affärer på denna nivå. Dåliga affärer kan alla göra men inte utan transparens där man i efterhand ska kunna gå in och kolla var och när det blev fel.
Det borde vara en baggis att kontrollera eftersom hela processen borde vara noggrant dokumenterad med tanke på de stora värden som var inblandade.
Men nu var det just det som fallerat och den bristande dokumentationen är det som utskottet till slut kritiserar dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) för.
När en fråga inte är noggrant dokumenterad lämnas fältet fritt för teorier och spekulation. I klassen konspirationsteorier leder för närvarande Gotlands Folkblad som i går beskrev det scenario som Ulla Pettersson tydligen anser som rimligt.
Inte bara skulle Nuon-affären vara ett fiasko som regeringen nu vill vända blad och gå vidare från och glömma. Hela fiaskot skulle dessutom vara planerat och iscensatt.
”Kanske fick Maud Olofsson redan för fem år sedan statsministerns klartecken till affären med förbehållet att han aldrig skulle backa upp henne offentligt om det blev politiskt obekvämt. Och frågan kvarstår, vilket var priset?”.
Jag tycker några fler frågor än denna kvarstår, som: vad i Herrans namn skulle någon vinna på att medvetet slarva bort statens pengar, göra en usel affär och riskera sitt anseende och förtroendekapital?
Detta är dock ett bra exempel på när politiken förblindar logiken och objektiviteten. Till och med KU har anklagats för att politisera frågan istället för att granska regeringens insatser.
Och nog vore det intressant att ge ett forskningsuppdrag om hur Konstitutionsutskottet förändrats under Peter Erikssons (MP) ordförandeskap.