Tills för bara några år sedan var det irrelevant om Sveriges riksdag skulle ha synpunkter på hur och var vanliga människor skulle få snusa, ta en cigarill på kafé eller röka en cigarett efter middagen.
Än mindre att vi skulle behöva bry oss om vad utländska politiker i Bryssel skulle ha mage att tycka och tänka om detsamma.
I dag är dock debatten om individuellt självbestämmande och näringsfrihet inför 2005 års svenska rökförbud ett minne blott. Faktum är att redan dagen efter rökförbudet var den svenska efterlevnaden total.
Detta till skillnad från många andra länder i Central- och Sydeuropa där det trots förbud fortfarande röks på lokal både här och där - och många medborgare uppvisar en betydligt mer tilltalande inställning till politikernas enträgna försök att detaljstyra enskilda människors vardagsliv.
Det ska stå var och en fritt att bruka eller avstå tobak och andra njutningsmedel, respektive att vistas eller inte vistas i miljöer där dylikt förekommer. Fram till 2005 var också svensken fullt bemyndigad att, förutom med hänsyn till medmänniskors och inrättningars eventuella berättigade önskemål, röka och snusa fritt ute på lokal.
Inom kort kan det dock även vara helt slutsnusat för landets omkring en miljon snusare - om EU får som de vill. Nu försöker de komma runt överenskommelsen om Sveriges undantag från snusförbud genom att förbjuda smaksatt tobak, något som de facto skulle innebära slutet för svenskt snus.
Lagförslaget sätter ljus på ett större bekymmer. Att svensk lagstiftning över huvud taget ska vara avhängig EU:s tyckanden i en sådan här fråga illustrerar väl det demokratiska underskott som växt fram sedan Sveriges EU-inträde. Det innebär i förlängningen ett trovärdighetsproblem för de svenska politiker som medverkat till den här delegeringen av svenska medborgares egenmakt till Bryssel.
Det är en beklaglig tid för vänner av den europeiska gemenskapstanken. Om EU ska fortsätta vara det freds- och samarbetsprojekt det skapades som, får de inse att det är hög tid att börja banta sin svällande byråkrati - liksom sina otillbörliga lagstiftningsanspråk.
Hittills har inga vetenskapliga utsagor om allvarliga hälsoeffekter i samband med snusande vunnit gehör. I stället har alla bedömts som mer eller mindre godtyckliga. Inte heller kan någon hävda att snusande stör omgivningen.
Snus, en typisk svensk företeelse, har här använts i hundratalas år som njutningsmedel, inte som olaglig drog. Låt det så förbli. Ska politiker över huvud taget besvära sig med att komma med synpunkter på svenskt snus, så borde det mot bakgrund av EU:s hot om lagförbud snarare handla om att överväga kulturarvsstatus.
Förverkligande av en så beskäftig idé som totalförbjud av svenskt snus är otänkbart. Som den svenska EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M) uttryckte det: "Är de så dumma att de lägger ett sådant förslag kommer de få veta att de lever."
Givet EU:s svällande maktapparat, är att stå upp för detta ytterst att stå upp för vårt lands suveränitet - om detta självbestämmande så ska stavas snus.
En prilla svenskt kulturarv, någon?