Efter sommaren börjar knappt 100 000 elever gymnasiet. För många handlar de första veckorna i februari om funderingar kring vilken skola man ska välja. Ofta blir betygen en naturlig grund för skolvalet – en skola där eleverna får höga betyg borde rimligtvis också hålla hög kvalitet på undervisningen.
I veckan visade en granskning av gymnasieskolan som Dagens Nyheter låtit göra, att fristående gymnasieskolor ofta sätter betydligt högre kursbetyg än vad resultatet på de nationella proven motiverar.
Skillnaderna, som tidigare även uppmärksammats av Skolverket, tyder på stora brister i likvärdigheten i betygssättningen. Ett betyg på en skola betyder något helt annat än samma betyg på en annan skola. Det riskerar att leda till att betygen förlorar sin relevans både som kunskapsmätare och som urvalskriterium för högre utbildning.
Att friskolor generellt tycks sätta högre betyg i förhållande till resultaten på de nationella proven än kommunala gymnasieskolor leder också till frågor om förekomsten av betygsinflation. Konkurrensen om gymnasieeleverna är på många håll stenhård samtidigt som eleverna fäster stor vikt vid betygen, vilket kan locka skolor att använda generösa bedömningar som konkurrensmedel.
Tydligare riktlinjer för hur betygskriterierna ska tillämpas och extern rättning av de nationella proven, i kombination med en formell koppling mellan de nationella proven och kursbetygen, är några angelägna åtgärder som skulle kunna göra betygssättningen mer likvärdig och minska risken för betygsinflation.
Samtidigt ryms det i valsituationen ett verkligt dilemma. Betygsstatistik är ett enkelt sätt att jämföra skolor, men hur kan man som förälder eller elev jämföra det som har verklig betydelse för en skolas kvalitet: lärarnas möjligheter att göra ett bra jobb i klassrummet?