Upphandling av empati och etik torde vara lika förgjort som att köpa lycka på burk. Ändå bör just den målsättningen gälla när det avgörs vilka aktörer som ska tillhandahålla äldreomsorg. Enkelt uttryckt går det inte att upphandla komplett omhändertagande av sköra individer på samma sätt som när man väljer schysstaste anbudet på ett bygge. Den speciella typ av tjänst det handlar om löper stor risk att avhumaniseras om kommuner tunneltittar på pris och form.
Tidigare i år kom en rapport som konsultföretaget Health Navigator tagit fram på uppdrag av bland andra Svenskt Näringsliv och Vårdföretagarna. Den bekräftar bilden av upphandlingskulturen som den S-märkte tidigare statssekreteraren Stefan Stern och andra med erfarenhet av välfärdssektorn beskrivit. Rapporten visar att svenska kommuner underpresterar när det handlar om kvalitetssäkring vid upphandling av äldreomsorg.
Strukturer och processer tillmäts för stort värde samtidigt som kommunerna fallerar vad gäller kvalitet och resultatuppföljning. Med strukturer kan till exempel menas ett byråkratiskt, otidsenligt tillvägagångssätt där anbud sorteras bort på grund av formalia. Det kan också innebära avsaknad av så kallat mjukare perspektiv, inte minst i form av referenser till gamla kunder.
Ja, äldre borde betraktas som kunder när upphandling görs för deras räkning. Det etablerade epitetet ”brukare” är måhända neutralt, men signalerar inte att det handlar om individer med behov och krav. Börjar man se brukarna som kunder så faller det sig mer naturligt att också tala om kundnöjdhet och kanske rent av involvera enskilda omdömen i upphandlingsprocessen. Enligt den aktuella rapporten är det ovanligt att kommuner söker referenser för anbudsgivarna. Hade det handlat om företag som lagt ut delar av sin verksamhet på entreprenad, hade det varit självklart med kundenkäter.
Nu handlar äldreomsorg inte om företag med aktiva kunder, utan om kommuner som ska klara av att välja bra och prisvärd omsorg åt en grupp medborgare utan egentlig egen röst. Det är en utmaning, särskilt då upphandling är komplext oavsett område. Av Upphandlingsutredningens delbetänkande ”På jakt efter den goda affären” framgår att systemet är svårhanterligt och att det ofta saknas kompetens för att tillämpa det. Utredarna visar att upphandlande organ inte sällan brister i strategisk planering samt att det råder osäkerhet kring just kvalitetshänsyn och individuell påverkan. Det är faktorer som i kombination med prisjakt kan resultera i undermåliga verksamheter.
Så ska det inte behöva vara. Lagen om offentlig upphandling ska, som Stefan Stern har uttryckt det, inte behöva vara ”lika med att den som gör det billigast får ta hand om våra gamla”.