Huvudet känns som en champagnekork. Att, som i mitt fall, stillsamt och försiktigt lirka in det nya året med en rejäl förkylning, det skruvar ner nivån på löftena inför tolvslaget.
Alla stolta planer på omfattande personliga omgörningar känns bara oöverstigliga och orealistiska. Nä, jag lovar bara att bli bättre på att knäppa rocken och att linda halsduken ett varv extra kring halsen när det är kallt. Och att vara tacksam för att jag har hälsan, när jag får den tillbaka.
2010 började och slutar i snö och is. Det ser somliga som ett tillfälle till vintersport, en människotyp som gärna påstår att det inte finns något dåligt väder, bara dålig utrustning. Det är ett av de värsta och lögnaktigaste ordspråken som finns. Fullt i klass med "det är inte ens fel, när två träter". Så den som utrustas med ett blått öga efter att ha påstått att det inte finns något dåligt väder, får vara beredd att ta på sig en del av skulden.
Mellan förlamande kylor hann det ändå hända en hel del under året. Inte minst inom partipolitiken. De rödgröna inledde året i ledningen, men efter valrörelse och valförlust har S-ledaren tvingats gå och språkrören ska mockas ut till våren. Av det rödgröna samarbetet finns bara bitterhet kvar.
Alliansen lyckades vinna valet samtidigt som man förlorade majoriteten i riksdagen. Efter valet har Fredrik Reinfeldt stärkt sin ställning ytterligare. Visserligen har alliansen fått pisk i ett par voteringar, men för bara ett par dagar sedan noterade Aftonbladet/Sifo att statsministern slog rekord i förtroendemätningen. 72 procent har stort eller mycket stort förtroende för Reinfeldt.
Statsministern behöver en opposition, snyftade Aftonbladet på ledarplats. Klart det känns obehagligt för Socialdemokraterna när det går dåligt. Men det betyder inte att Sverige förvandlats till Vitryssland. Oppositionen är inte svagare än den själv gör sig.
En av de frågor som de rödgröna föll på var det ovärdiga spelet kring Sveriges insats i Afghanistan.
Under året har tre svenskar förlorat sina liv i Afghanistan, och ännu fler har skadats i tjänsten.
Även regeringen behöver fundera över konsekvenserna av detta. I tidskriften Fokus sista nummer för året handlar ett av reportagen om den förlamade soldaten Pontus Hübinette, om hur han behandlats sedan bilen han satt i voltade i Afghanistan.
Sverige har misslyckats med att hjälpa veteraner och med att tillhandahålla bästa möjliga vård och omsorg. En skadad soldat ska inte behöva sitta emellan, medan kommun, landsting och Försvarsmakten grälar om vem som ska betala.
En självmordsbombare som bara lyckades ta sitt eget liv påminde svenskarna, ännu en gång, om att vi inte lever i en idyll isolerad från världen och dess konflikter. Somliga vill avfärda Taimour Abdulwahab som en ensam galning, och frågar sig varför han ska kallas för terrorist när inte lasermannan i Malmö förses med samma etikett.
Men Taimour Abdulwahab var inte ensam, till skillnad från lasermannen. Han fick träning och utbildning.
I mellandagarna har vidare flera svenska medborgare häktats, misstänkta för att ha planerat ett attentat mot ett tidningshus i Köpenhamn.
Fredliga muslimer förtjänar inte att buntas ihop med terrorister. Men vi kan inte heller blunda för att religiöst motiverad terrorism existerar i Sverige. Om vi betraktar denna som ett resultat av psykisk sjukdom, då vilseleder vi oss själva.
Oj och aj då! Nu när slutet närmar sig, för året och för denna text, så märker jag hur det som började som en årskrönika gled över i ett förmaningstal. Det är svårt att behålla glimten i ett blodsprängt öga. Och jag längtar för mycket efter en filt och en kopp te med honung för att börja om från början.
"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" sade Shakespeares Hamlet. Om 2011 börjar med sjuklig blekhet så kan kanske resten av året gå mer i dur.
Så jag avslutar bara med att, trots allt, önska ett riktigt gott nytt år.