Funderingar kring Brown

Politik2007-07-05 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Om nyblivne föredettingen Tony Blair kan det sägas mycket kritiskt från traditionell vänstersynpunkt. Men en sak kan ingen ta ifrån honom: Han kunde i alla fall vinna val.
En i all politik avgörande konst som det anrika brittiska arbetarpartiet nästan hunnit glömma bort under epoken Margret Thatcher då labour gick från det ena svidande valnederlaget efter det andra.

Ökenvandringen över
Inte förrän våren 1997 var den långa ökenvandringen slut. I och med den jordskredsseger som labour då vann under Blairs ledning.
En minst lika viktig roll för de tio framgångsrika regeringsåren sedan dess har dock Gordon Brown spelat som finansminister.
Att "labour inte kan sköta ekonomin" var länge nästan ett axiom i brittisk politik. Det lär bli svårt att påstå i fortsättningen.
Att Brown tjänat sina år för Rakel är det alltså ingen tvekan om. I fall han också är en lika formidabel valvinnare som företrädaren kan däremot bara framtiden utvisa. Senast 2010 lär han tvingas upp till bevis.
En ödets ironi kan det vara att labour sett ut att ha haft sina bästa år bakom sig. Åtminstone i denna omgång. Och det lagom tills Brown äntligen når det mål han länge siktat på.

Brown kan få betala priset
Förlorar labour nästa val kan det därför bli Browns "fel". Att han skulle få betala priset för företrädarens Irakpolitik och minskade popularitet vore visserligen både ologiskt och orättvist.
Men precis som kärlek handlar politik sällan om logik och inte alltid om rättvisa heller. Det fick ju också självaste Winston Churchill erfara när väljarna skickade honom i opposition i 1945 års val. Som tack för att han vunnit kriget.

Rivalitet
Om den rivalitet mellan Blair och Brown som det skvallrats så ymnigt, är det väl enklast att säga att den sannerligen inte representerar något unikt i labours stormiga historia.
Och då är åtminstone en sak är klar: Värre än det var mellan Ernest Bevin, utrikesministern, och Anuerin Bevan, den dynamiske hälsovårdsministern, i Clement Attlees berömda efterkrigsregering kan det knappast ha varit.
- Han är sin egen värste fiende, lär någon ha sagt om Bevan till Bevin en gång.
Bevins replik kom blixtsnabbt:
- Inte så länge jag lever...
Politik på hög nivå har aldrig varit någon söndagsskola. Allra minst inom det brittiska labourpartiet.