Anspänningen stiger på länsstyrelsen. Det stretar och sträcker i organisationens kropp. Huvudet är sänkt och gamnacken tigger om att bli knådad. Den subventionerade massagen är indragen. Det enda som får personalen att mjukna är när den ruttnar på att den fria frukten fallit bort.
Samtidigt har landshövdingen Cecilia Schelin Seidegård flugit till New York. Som ironiskt nog kallas för The Big Apple. (Det stora äpplet.)
Ett kontroversiellt skolmatsbeslut i början av hennes karriär gav Margaret Thatcher öknamnet "Maggie the milk snatcher".
Så landshövdingen kan nu befara att bli känd som "Cilla fruktsnattaren".
Nu väntar vi bara på ett samtal inspelat i lönn, där landshövdingen förklarar för någon i personalen varför det stora äpplet alltid måste prioriteras framför de små. För Gotlands skull.
Jag tror inte det skulle föranleda den ansvarige ministern att kalla till sig landshövdingen så att hon får förklara sig.
Kanske har hon däremot en del kvar att förklara för dem hon chefar över.
Men de som arbetar på länsstyrelsen är ju till övervägande delen vuxna människor och inte skolbarn. Och landshövdingen kan ju inte gärna lägga ner all representerande verksamhet, bara för att man sparat på personalförmåner.
Det är inte det att jag inte vill, men jag har svårt att uppamma den där moraliska indignationen som behövs när man ska kritisera misshushållning.
Jag har synpunkter på en del annat. Som (i mitt tycke) felaktiga eller rent av konstiga ställningstaganden i lokala debatter. Snäckhuset, spelmarknaden och gårdsförsäljningen, för att nämna några sådana inhopp. Eller varför länsstyrelsen tillåtit sig att hamna i en ekonomisk knipa.
Men 20 500 för en resa till förverkligandet av satsningen "Gotland in New York". Nä, vet ni vad. Det måste faktiskt gå an.