Jag är en storkonsument av nyhetsflödet egentligen av en enda orsak, att bli överraskad. Nyhetsförmedlingen är för det mesta väldigt förutsebar när den spelas upp på zeitgeists egen grönrosa klaviatur. När jag tröttnat på våra "omvärldsanalytikers" upprepningar lyssnar jag i stället till BBC, vilket rekommenderas.
Det var BBC som berättade om Gaddafis bidrag till ANC, och om Kinas enorma satsningar i Afrika. Det är inte Lundin petroleum och Carl Bildt som är det stora problemet för Sudan eller Ogaden, det är Kina.
Det var BBC som upplyste mig om Hamas förflutna och samarbete med Nationalsocialisterna i Tyskland mellan 1938-45 när svenska journalister i stället föredrar berättelsen att det är sionismen och den enbart som är orsaken till problemen på Gaza och Västbanken. Det var antisemitismen mot den i Frankrike spiondömde Dreyfus som startade sionismen. Och det var BBC som berättade om glaciärerna som "ökar" i Himalaya.
Den svenska offentliga "infiltrationen" av sandbädden, analysen av vår omvärld, görs företrädesvis av en ganska homogen grupp yrkesutövare på "vänstersemester" från villaträdgårdarna i Bromma till bostadsrätten i Stockholms innerstad, och främst på Söder där man kan höra fågelsång och lövsus ur högtalare (läs en annan krönika jag skrev "Varför sjunger inte svensken längre").
Nyligen presenterade professor Kent Asp återigen en undersökning som bekräftade att den rödgröna vänstern är kraftigt överrepresenterad i den svenska journalistkåren. Mest avvikande är journalisterna inom public service.
Till detta skulle jag vilja lägga till en ålderskomprimering, där de flesta som skriver eller hörs befinner sig i åldersspannet 30-45 år.
På Dagens Nyheter har det gått så lång att de över 50 år är ett slags resurspool åt dem som ska skriva och de kallar dem yngre för VAB-redaktionen. Studerar man fenomenet närmare finner man ofta ledare och kulturkrönikor som utgår i från småbarnsförälderns perspektiv. I Aftonbladet skriver ledarskribenten Karin Pettersson om "Breiviks hat mot en sex månaders baby" och hon fortsätter "Hemma hos mig kravlar en annan bebis. Liten, tjock, fånigt lycklig. Bärare av all min glädje, all min oro och all min kärlek."
Just det, "all min oro", och det är här som MP, storstadspartiet, kommer in. Orons eget parti, perfekt för den urbana småbarnsfamiljen i Stockholms innerstad som skräms av dubbdäck, icke ekologiska bananer och klimathot.
Tittar man runt på kultur- och ledarredaktioner, från Björn Wiman och Peter Wolodarski på DN, till Expressens Karin Olsson och Aftonbladets Katrine Kielos så är alla ungefär i samma ålder. Har det någon betydelse om alla som kommenterar, beskriver och tolkar vår omvärld är i VAB-åldern? Fokus på barnfattigdomen? Vad vet jag. Men jag saknar både arga yngre och coola äldre analytiker.