LEDARE
Antalet lobbyister och pr-konsulter ökar medan landets redaktioner blir mer och mer dränerade på journalister.
Detta är en ekvation som har ett ganska givet resultat.
Problemet ligger inte i att många insett vikten av att hitta effektiva vägar att föra ut sina budskap. Pålästa och seriösa pr-konsulter kan förmedla viktig kunskap som ökar kunskapsnivån hos journalister som ska skriva om ett särskilt ämne.
Problemet ligger hos medieföretagen som ännu inte lyckats anpassa sig till det moderna medielandskapet. Orsaken till detta är jag övertygad om till stor del beror på att publicisterna mer och mer har trängts ut från medieföretagens ledningar. Där har tekniker och ekonomer helt tagit över.
Man är duktig på att hitta tekniska lösningar för att distribuera sina produkter (det journalistiska arbetet) men varit mindre benägen att förädla själva innehållet/produkten.
Den lokala förankringen är a och o för lokala medier. I det mediebrus som till största delen scannar det nationella och internationella finns ett enormt behov att fylla för lokala medier att bevaka och skildra det lokala samhället.
Men antalet journalister på landsortstidningarna är så litet att det inte räcker till annat än skrapa på ytan.
Notera att jag inte talar om distributionsform (papper kontra webb) utan själva hantverket, det journalistiska arbetet.
I går höll Journalistförbundets Gotlandsdistrikt ett seminarium om lokaljournalistikens framtid. Att den är god om man ser till behovet av lokaljournalistik är ostridigt, den stora stötestenen är finansieringen. En fråga som ännu ingen har löst och branschen verkar tämligen idéfattig och väntar mest på att staten ska hitta på nya moderna stödsystem som man sen kan bygga sin verksamhet på.
Diskussionen om utvecklingen i branschen pågår självklart, men väldigt långt ifrån dem som sen ska utföra arbetet. På bara några decennier har medielandskapet ändrats från till stora delar folkrörelseägda medier (tidningar) till ett fåtal stora ägare av så kallade mediehus (eller mediefabriker om man så vill).
Men trots starka ägare saknas fortfarande ett initiativ för lokaljournalistiken. De flesta verkar vänta ut papperstidningens långsamma död. Någon vilja att motverka utvecklingen kan inte skönjas, tvärtom verkar man längta till den dag man kan slopa det extremt kostnadsintensiva distributionsledet.
Det finns också en tendens till att lockas av alla tekniska möjligheter att få läsarna att själva bidra med texter och bilder. Journalistisk kompetens värderas inte längre på samma sätt och här nalkas vi lite av pudelns kärna.
För om journalistiken ska kunna möta det ökande trycket från pr-konsulter och andra lobbyister krävs både välutbildade journalister och att de är tillräckligt många för att ha tid att både tänka efter och kolla källor.