I Stefan Löfven har Metall en stark och välkänd ordförande. Han förekom till och med i utkanten av det startfält av politiker som kunde ha blivit partiledare i Socialdemokraterna.
I gårdagens GA är Stefan Löfven bland annat bekymrad över att antalet industrijobb i Sverige är för litet och minskande.
Svensk industri går överlag bra, men det är ändå sant att allt färre arbetar inom industrin. Varje lågkonjunktur minskar antalet industribobb dramatiskt, ett tapp som inte tas igen i den därpå följande högkonjunkturen. Varje tramptag i konjunkturcykeln för industrins numerär till en ny lägre nivå.
Behöver det vara ett problem? Är det inte tvärt om en naturlig följd av tjänste- och kunskapssamhället?
Nja, jag är böjd att hålla med Löfven.
För det första är det ett problem om strukturomvandlingen på arbetsmarknaden går mycket snabbare än kompetensutvecklingen. Därmed inte sagt att industrijobb ställer lägre krav än jobb inom tjänstesektorn. Ofta är det tvärt om. Men det är definitivt så att olika branscher ställer olika krav.
För det andra är det bra om arbetsmarknaden är så bred som möjligt, för att så många som möjligt ska kunna hitta arbeten som passar dem. Arbetsmarknaden blir fattigare om industrijobben gradvis försvinner.
För det tredje är industrin basen för många jobb i tjänstesektorn.
Problemet är inte att industrijobb slås ut. Saab slåss just nu för sin överlevnad, och jag hoppas verkligen att företaget lyckas överbrygga alla svårigheter och skapa sig en ny framtid. Men om Saab skulle gå under så är det för att företaget inte lyckades leva upp till de krav som konkurrensen och kunderna ställer.
Problemet är att de nya arbetstillfällena i industrin är färre än de som av olika anledningar försvinner.
Då är det viktigt att industrin får bästa möjliga villkor för att bedriva en konkurrenskraftig verksamhet och att vi inte drar undan mattan för existerande företag, genom att exempelvis äventyra energiförsörjningen.
I sammanhanget var det trist att läsa om problemen med lärlingsutbildningar på Gotland i gårdagens GA. Lärlingsutbildningar fungerar väl i länder som har en lång och obruten tradition av att bedriva dem, som i Tyskland och Danmark. I Sverige har politik, skola och arbetsgivare ännu inte riktigt funnit formerna och en samverkan som fungerar. Men det innebär inte att vi kan sluta försöka.
Jag tror lärlingsutbildningar är en av de viktigaste nycklarna till att låsa upp dörren till arbetsmarknaden och ett i alla avseenden rikare liv för många unga. I industrin- såväl som tjänstesektorn.