Jag är glad att världens länder under klimatmötet i Durban enats om en väg framåt för att hantera klimatutmaningarna. Mycket arbete återstår, men det sätter igång redan under 2012 för att vi förhoppningsvis ska kunna anta ett rättsligt instrument senast år 2015. Detta nåddes genom en aktiv allians mellan EU, de minst utvecklade länderna och ö-nationerna.
Vi har kunnat samla ett stort antal länder för en överenskommelse, Durbanplattformen, som dels innebär en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet - det internationella avtal som nu binder i-länder att minska sina utsläpp - dels skapar en grund för ett rättsligt avtal som kan träda i kraft från 2020.
Vi behöver se över hur vi bemöter u-ländernas vädjan att klimatkonventionens grundprincip om gemensamt men olika ansvar ska tillämpas i ansvarsfördelningen mellan i- och u-länder rörande utsläppsminskningar och finansiering.
För Sverige var det viktigt att vi i Durban etablerade de institutioner som beslutades i Cancun år 2010.
Vi etablerar nu den gröna klimatfonden som ska finansiera klimatprojekt i utvecklingsländer och tar ett steg mot att bygga upp system för att stödja de u-länder som drabbas av klimatförändringarna.
Samtidigt är det bekymmersamt att vi inte kunnat komma längre i arbetet med att besluta om utsläppsminskningar och uppföljning av dessa. Takten i arbetet är alldeles för låg med tanke på de nya rön som presenterats under året som visar att klimatsituationen är ännu allvarligare än vi trott.
Vi riskerar en flergradig temperaturhöjning om vi inte höjer ambitionsnivån kraftfullt. Fortfarande återstår också en hel del arbete innan Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod kan träda i kraft och uppslutningen till protokollet ser ut att bli dålig.
Vi är besvikna på de länder, USA, Ryssland, Kanada och Japan, som inte konkret lovar minskningar av växthusgaser. USA har till exempel ett mycket större ansvar än Indien.