I år har hittills 173 barn blivit vräkta från sina hem. Och det är bara hittills. Förra året var den totala siffran 632. Det är mer än bara en hög siffra, bakom den finns barn vars troligtvis redan stora otrygghet blivit ännu större när inte ens bostaden finns kvar.
Stockholms stadsmission har i dagarna släppt en rapport som visar att barn fortfarande blir vräkta, trots att regeringen år 2007 gjorde en tvåårig satsning vars syfte var att få ner siffran till noll. Det har inte lyckats. De senaste fyra åren har 1900 barn vräkts från sina hem.
Vad vi ska ha i åtanke är att siffran har sjunkit sedan 2008. Då var antalet vräkta barn uppe i 716, förra årets 632 är visserligen färre men fortfarande alldeles för många, och vad årets blir vet vi ännu inte. I de allra flesta län har antalet barn som drabbas av vräkning minskat samtidigt som det i ett fåtal har blivit fler. I ännu färre är antalet konstant.
Utanför dessa siffror finns ett mörkertal, gömda flyktingar räknas inte med alls i statistiken som förs över hemlösa. Och bland dem beräknar Stadsmissionen ungefär 2000-3000 vara barn. Barn som alltså lever i reell hemlöshet.
Vad som är intressant är att det i storstadsregionerna finns ett mycket mer medvetet arbete mot hemlöshet och Stadsmissionens undersökningar visar att bara hälften av Sveriges kommuner gör egna sammanställningar av situationen, resten använder sig istället av Socialstyrelsens statistik. Och det pekar på att prioriteten inte är satt så högt som det borde.
När Socialstyrelsen förra året konstaterade att antalet vräkta faktiskt minskade till följd av regeringens satsning var just förbättrad statistik, ökad kunskap och förebyggande arbete några av de saker som lyftes fram som framgångsrika insatser. En satsning bör fortsätta på det spåret, problem som ingen känner till eller har kunskap om är tämligen svåra att lösa.
Det är inte värdigt att barn fortfarande kan tvingas lämna sina hem, i synnerhet inte i ett välfärdsland som Sverige. Därför är det välkommet att Stadsmissionen uppmärksammar problemen, ökar medvetandet och trycker på för att de målsättningar som sattes upp av barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) år 2007 fortsatt eftersträvas.
Det är möjligt att en nödvändig åtgärd består i att lagstifta bort möjligheten att vräka barn, som Stadsmissionen kräver. Klart är iallafall att utvecklingen som nu går neråt, till följd av regeringens initiativ måste fortsätta i snabbare takt. Siffran måste ner på noll.