Det är inte lätt att vara diskret när man kör en stridsvagn. Men man kunde få intrycket att försvarets pansar återvände halvt om halvt i smyg tidigt i onsdags morse. Tidpunkten berodde dock på Destinationens tidtabell, som stökats om eftersom en av de stora färjorna ligger på varv. Och om det var diskretion man var ute efter så hade man väl aldrig valt färjan för stridsvagnstransporten.
Beslutet att ställa fjorton stridsvagnar i ett förråd på Gotland har förringats i alla möjliga sammanhang. Vad kan det tjäna till när det inte ens finns någon personal på ön som kan använda dem?
Men stridsvagnarna innebär ändå en kortare startsträcka och ökad förmåga om Gotland behöver försvaras. Och på många sätt är det ett första tecken på ett säkerhetspolitiskt uppvaknande i Sverige.
I intervjun i GA i torsdags talar Peter Hultqvist, ordförande (S) i försvarsutskottet, om att stationera en stridsgrupp med luftvärn och mekaniserade enheter på Gotland. Det är en betydande omsvängning sedan en socialdemokratisk regering under Göran Persson avmilitariserade Gotland.
Även inom de borgerliga partierna händer saker. Folkpartiet har länge talat om behovet av militär närvaro på Gotland och även Kristdemokraternas försvarsrapport från i somras är inne på samma linje.
Det var många arbetstillfällen som försvann från ön med regementena. Beroende på den framtida försvarspolitiken kan många nya arbetstillfällen uppstå.
Det är naturligtvis välkommet. Men det här handlar inte om arbetsmarknadspolitik. Försvarets resurser är inte så stora att de kan användas för andra syften. Det är inte Gotlands arbetsmarknad som behöver försvaras, det är ön och riket. Argumenten för det är alldeles tillräckligt starka på egen hand.