Den svenska nämndemannaorganisationen är allmänhetens förlängda arm i domstolarna. Det ska vara "vanligt folk" som representera alla kategorier i samhället: så här skriver Sveriges Domstolar om nämndemännen: "Det är viktigt att nämndemännen speglar det svenska samhället - yngre och äldre, kvinnor och män, med svenskt eller utländskt ursprung".
Nu ser det inte riktigt ut så, bara 16 procent av de cirka 8 900 nämndemännen är till exempel under 45 år.
Yrkesgrupper som normalt har sin verksamhet i domstolar - domare, åklagare, advokater - kan inte nomineras, inte heller anställda vid vissa myndigheter, till exempel Skatteverket.
Något som inte motsvarar allmänheten i allmänhet är att nämndemännen måste nomineras av ett politiskt parti. Alla som inte är organiserade i ett sådant, det vill säga de allra flesta svenskar, är alltså uteslutna för det viktiga uppdraget.
Den senaste tiden har vi kunnat läsa om flera uppmärksammade fall där stora rättegångar riskerar att tvingas tas om eftersom det uppstått misstankar om jäv. På Gotland har vi den stora knarkrättegången som kanske måste göras om eftersom en av nämndemännen, Bertil Virgin (S) även är ledamot i polisstyrelsen.
Detta är säkert en koppling som många gör inom flera politiska partier, man anser att den erfarenhet och kompetens man får som ledamot i polisstyrelsen är bra att han när man arbetar som nämndeman.
I själva verket är det ju precis tvärtom, denna erfarenhet kan vara ett hinder eftersom nämndemännen ska vara helt fristående från de rättsliga processerna.
Nu tror jag inte att Bertil Virgin agerat på något tveksamt sätt. Han har också själv förklarat (i artiklar i GA) att han lämnat rummet när polisstyrelsen haft uppe det stora knarkmålet för information. Problemet är att det inte går att styrka i protokollet och att misstankar om jäv mest av allt är en förtroendefråga.
Det finns en parallell till det yrke jag företräder: journalistiken. En helt igenom objektiv journalist finns självklart inte. Men vad en journalist har för åsikter i olika frågor ska vara oväsentligt i hens arbete, och är det oftast också. Men för att förebygga minsta misstanke om att man inte står fri, är de flesta journalister mycket noggranna med att inte engagera sig olika föreningar eller organisationer som man kan komma att behöva granska i sin roll som journalist.
(Somliga missförstår vad det betyder att vara objektiv journalist och tror att det betyder att en journalist inte får ha några åsikter över huvud taget. Det skulle vara en tämligen omänskligt inskränkning och dessutom strida mot de mänskliga rättigheterna).