Sten Tolgfors slogs länge med töntstämpeln, innan han togs på allvar. Flitighet och engagemang gjorde honom till slut till en välsedd riksdagsledamot. Efter valsegern 2006 blev han handelsminister och när Mikael Odenberg 2007 tröttnade på att ansvara för en försvarspolitik han inte trodde på och lämnade regeringen, då blev det Sten Tolgfors som upphöjdes och fick ersätta honom som försvarsminister. Och lojalt drev Tolgfors igenom den politik som företrädaren tappat sin aptit på.
Sten Tolgfors blev därmed en måltavla för missnöjda borgerliga väljare, som moderater av den sort som inte är så ny. Företrädaren Odenberg gav spridning åt öknamnet "Tomhylsan". Men det var inte detta missnöje som till slut kostade honom jobbet. Det var turerna kring samarbetet med Saudiarabien och hans valhänta hantering av denna affär. Och i den politiska krisen hjälpte inte all den lojalitet som han tidigare visat partiledningen och regeringen.
Som en sista akt av lojalitet störtar han sig nu på svärdet och återvänder till sin bänk i riksdagen.
Orsakerna till Tolgfors avgång är, enligt den officiella historieskrivningen, sammansatta. Han hade, påstås det, ändå tänkt avgå inom kort. Så när massmediernas granskning nu blev så omild ansåg Tolgfors att det kunde vara lika bra att kasta in handduken lite tidigare.
Någon sanning kan det ligga i denna version. Tolgfors har onekligen sett alltmer prövad ut.
Men samtidigt måste det sägas att Fredrik Reinfeldts ministrar framstår som väl lättfällda. Massmedias granskning av Tolgfors var möjligen plågsam, men den var inte obefogad och urartade aldrig till en häxjakt.
De flesta ministrarna tycks bara vara ett rejält blåsväder från att falla.
Strax efter regeringsbildningen 2006 försvann två ministrar i rekordfart: Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò. Från utsidan framstod det som om man gav upp väldigt snabbt.
Andra ministrar som sedan dess tvingats gå av mer eller mindre påträngande skäl är Sven Otto Littorin, Cristina Husmark-Persson, Mats Odell, Tobias Krantz, Åsa Torstensson och Andreas Carlgren. Andra har gått av lätt insedda skäl: Lars Leijonborg och Maud Olofsson.
Ulrica Schenström var inte minister, men hade som statsministerns statssekreterare en nyckelposition i regeringen. Hon tvingades avgå 2007 efter att foton från en alltför blöt kväll på krogen publicerats i Aftonbladet.
Attityden till medarbetare med problem kan vänligt beskrivas som "hellre fly än illa fäkta". Det framstår som väldigt tydligt att kollektivets (regeringens) väl går före individerna.
Det saknas i och för sig inte undantag från den principen. Carl Bildts position har till exempel trots all den yviga kritik som har riktats mot honom aldrig ens framstått som skakig.
Det kan kanske framstå som en klok och försiktig policy att sätta regeringens väl före de individuella ministrarnas. Men det finns också problem med denna praktik.
För det första kan man få rekryteringsproblem om det framstår som att all lojalitet ska utövas nerifrån och upp och ingen uppifrån och ner. Och för det andra ser det ju inte bra ut för någon statsminister när personalomsättningen är för stor.