Ju mer kunskap människor har i klimatfrågan, desto mindre oroliga är de inför klimatförändringar. Det visar en aktuell studie som har utförts av en amerikansk forskargrupp.
Fastän studien är genomförd i USA, där klimatfrågan i stor utsträckning präglas av en debatt kring huruvida klimatet överhuvudtaget förändras eller inte, är resultaten intressanta även för Sverige. Här råder konsensus gällande synen på klimatförändringar som ett verkligt hot mot planeten och mänskligheten. Därefter går åsikterna isär gällande hur detta ska hanteras, men vad som överlag saknas i den svenska miljöpolitiken är en rationell syn.
Forskningsresultatet från den amerikanska studien är i sig föga förvånande då ett kunskapsbaserat förhållande till fakta av rimligheten är bundet att skapa mindre oro än ett katastrofalarmistiskt dito. Monstren under sängen brukar försvinna när lampan tänds.
Med det inte sagt att det inte finns skrämmande fakta som kan måla en mörk bild av miljöutvecklingen. Men det finns även ljusare inslag och dessa förbises alltför ofta. Dessutom är den fakta som förmedlas ofta selektiv. Är det till exempel självklart att vindkraftverk är "miljövänliga"?
Den amerikanska studien upptäckte ett samband mellan klimatoro och vissa andra värderingar, såsom samhällssyn. Det visade sig att de som oroade sig mest var de som hade en samhällssyn som betonade kollektivism och jämlikhet.
Johan Kuylenstierna, VD för miljöforskningsorganisationen Stockholm Environment Institute, konstaterade i en kommentar i Vetenskapsradion att det faller sig givet att den som har en solidarisk grundsyn också "ska" bry sig. Det sätter fingret på det rådande debattklimatet i miljöpolitiken i Sverige. Det är som om det vore solidariskt att oroa sig.
Den som har invändningar mot en känslostyrd politik framstår som hjärtlös. Det faktum att den som är insatt i klimatfrågan oroar sig mindre, oavsett om det gäller dystra eller ljusa fakta, visar på att det inte tjänar mycket till att oroa sig. Det har lite att göra med verklig grad av engagemang.
Människors oro och rädsla utnyttjas systematiskt. Miljöpartiet använder sig till exempel av svenskarnas klimatoro i sin senaste kampanj. På hemsidan går det att läsa "I Sverige är 81 procent oroade för klimatet. Vi bjuder på klimatterapi."
Vidare följer resonemang om hur partipolitikerna kan bota klimatångesten - som vi förväntas känna - "Klimatförändringarna är inte ett problem som du ska lösa själv."
Istället för att bistå med kunskap spär Miljöpartiet på oron. Detta trots att individuellt agerande är en förutsättning för att skillnad skall kunna göras. MP väljer att frånta individen sin förmåga att agera för att det passar deras politiska övertygelse.
Det är samtidigt förvånande att borgerligheten slår ifrån sig miljöfrågorna lika lättvindigt som föroreningar färdas med vinden. Klimatfrågan är global och kräver sin politik, men den förutsätter också att individen inte fråntas sitt värde. Där skulle borgerligheten kunna spela en större roll och erbjuda en miljöpolitik som baseras på rationalitet och som framförallt inte tummar på individens frihet och ansvar.