Egentligen är det något av ett under att Kristdemokraterna fortfarande sitter i riksdagen. Otydligheten har i praktiken upphöjts till strategi.
Genom att så där lite vagt, men ändå inte, stå för saker som andra partier övergivit, har man försökt locka tillräckligt stora tillräckligt vilsna skaror. Det gäller värderingsfrågor som aborter och äktenskap mellan två personer av samma kön. Det gäller biståndsfrågor och tredje världen. Det gäller alkoholfrågor och familjefrågor, som vårdnadsbidraget. För att ta några spretiga exempel. Och tillsammans med lite borgerliga taktikröster räckte det över fyraprocentsspärren i höstas.
Men på sikt är det naturligtvis ingen hållbar strategi för ett parti.
Det inser även Göran Hägglund, som i går talade på Kristdemokraternas riksting i Umeå. Han läste lusen av delegaterna, samtidigt som han talade för att partiet måste bli tydligare.
- Vi måste ha en samling omkring det som ska gälla och ta tydliga steg. Ni som talar om otydlighet - berätta vad vi ska vara mer tydliga om. Var med och bestäm, se till att vi utformar rätt politik och se håller vi oss till det budskapet. Det är det som kommer att ge resultat.
- Jag tror inte att väljarna blir sådär rasande imponerande av budskap som kommer av den typen som vi haft nu på senare tid.
Så är det. Men nu mer än någonsin ställer tydligheten krav på mod. Tydlighet innebär med nödvändighet att man kommer att tvingas inte ståndpunkter som delar av kärnväljarna inte alls tycker om. Och vilket parti som balanserar på gränsen till sin egen marginalisering vågar utmana sina egna kärnväljare?
Jag tror det inte förrän jag ser det. Jag har hoppats på att Kristdemokraterna ska välja att utvecklas till ett frihetligt konservativt parti som tar strid mot politikens ambitioner att diktera hur människor ska leva sina liv. Andra har säkert andra önskningar. Men hittills har INGENS förhoppningar infriats. Och jag tillåter mig att tvivla på att det kommer att ske nu.