I onsdags, efter många års utredningar, presenterade de fyra regeringspartierna tillsammans med Socialdemokraterna några av sina planerade reformer för att förbättra pensionssystemet. Det är en förändring som har arbetats fram under många år, dock inte utan kritik från både näringslivet som fackförbund.
Ett av förslagen är att pensionsåldern ska höjas till 69 år. Anledningen till detta är inte märkvärdigare än att medellivslängden har ökat, vilket innebär att pensionärerna behöver använda sig av pensionssystemet längre och därför måste möjligheten att arbeta längre förlängas. Det är naturligtvis inget tvång, utan gör det endast till en rättighet att vara kvar i arbetslivet till 69 års ålder för den som önskar.
Dagens Industri kunde i tisdags avslöja vad som skulle komma att presenteras under presskonferensen. De visste bland annat att antalet AP-fonder skulle minska från fem till tre, liksom att regeringen och Socialdemokraterna vill skapa en huvudman för alla AP-fonder tillsammans.
Förslaget kan till synes verka oproblematiskt; att minska antalet AP-fonder borde ge högre effektivitet och vara billigare, men det är inte riktigt så enkelt. Enligt Svenskt Näringslivs rapport i ämnet hade det varit möjligt att göra lika stora besparingar inom det nuvarande systemet, varför en minskning till tre AP-fonder inte hade varit nödvändigt av rent ekonomiska skäl. Men det huvudsakliga problemet är inte en kostnadsfråga.
Man kan vara kritisk till att en borgerlig regering går i täten för att centralisera det statliga ägandet ytterligare. Det är tvärtemot hur den borgerliga oppositionen tidigare agerade mot Socialdemokraternas aktiva arbete att utöka det statliga ägandet, vilket kom till sin spets i och med löntagarfonderna. Pensionsfondernas syfte är och ska vara att säkerställa och öka avkastningen, inte att vara ett verktyg för ekonomisk-politiska åtgärder. Det borde den borgerliga regeringen värna.
När fonderna slås samman kommer de att kontrolleras av en enda styrelse, som således får ett betydligt större ansvar. AP-fonderna var redan tidigare tämligen ömtåliga för felaktiga beslut, vilka kunde innebära en stor risk för svenskarnas pensionssparande. Genom att centralisera styret på detta sätt blir naturligtvis konsekvenserna av ett felaktigt fattat beslut betydligt större.
Varje framtida investering kommer alltså att bli betydligt mer riskfylld och samtidigt riskerar fondens ledning att fatta sämre beslut eftersom den riskerar att bli likriktad i sitt tänkande.
Att Socialdemokraterna är med på förslaget att reformera AP-fonderna torde inte förvåna någon, men att regeringen är pådrivande i frågan är ett illavarslande tecken. De lämnar sina tidigare ideologiska övertygelser därhän, men det värsta är att de riskerar att skapa ett mer instabilt och osäkert pensionssystem.