Vi är nog många som med extra glädje följer Tre Kronors resa i VM-turneringen. Det är stort att se Johan Larsson från Lau i den blågula dräkten och hans framgångar spär på vår gotländska stolthet.
Nyligen uppmärksammades även Håkan Loob i SVT:s "Mästarnas mästare" och vi har Mattias Sunneborn, Linnea Gustavsson, Åsa Jacobsson, Visby Ladies och Endre. Med flera.
För att ge underlag för människor att nå sitt bästa inom idrotten krävs en bred och tillgänglig ungdomsverksamhet. Med möjlighet att växa. Det är ingen nyhet att för att ha en elit så krävs en bredd.
Men idrottens största tillgång är inte att fostra en landslagsspelare eller svenska mästare. Det är en bonus och en konsekvens.
Att ha idrotten som en naturlig del i sin vardag ger vinster som inte går att mäta i antal medaljer eller insparad sjukvård. Men alla vet att dessa vinster existerar.
För Gotland innebär elitidrotten viktiga intäkter, i form av inflyttade utövare, hitresande för matcher, och alla resor som görs av lag härifrån till fastlandet.
Det finns alltså såväl ekonomiska vinster som vinster för folkhälsan och det sociala livet.
Men för att det ska fungera måste det finnas anläggningar som håller måttet.
Med det sagt är det inte en självklarhet att det är regionen som ensam ska stå för dessa. Genom historien finns många exempel där ideella krafter har skapat anläggningar som fungerar ypperligt.
Investeringen i den nya sporthallen skjuts nu fram ett år i planeringen. Ställer man en ny sporthall mot skola och vård är valet ganska enkelt.
Problemet är mer de löften och beslut som politiken tar och som inte infrias. Allt arbete som läggs ner under löften om ett samarbete men som sedan slutar i ett inte.
Hur många gånger ska man ladda om innan krutet helt torkat bort?
Sporthallen är inte idrottens egna rejs, de har under snart sju år arbetat med frågan på uppdrag av kommun/regionledningen, oavsett politisk majoritet.
Pengar var avsatta i budget för 2012 och 2013 och alla politiska beslut var fattade. Den politiska enigheten råder nu också kring beslutet att skjuta på investeringen. Ett år är det sagt men det är lätt att förstå idrottens uppgivenhet och misstanke att det kan bli längre än så.
Beslutet skickar signaler att man är tveksam till investeringen i sig, att man tagit sig vatten över huvudet.
På sju år hade idrottsgotland sannolikt kommit långt med en egen plan för att lösa den akuta bristen på en godkänd sporthall. Att skjuta på byggstarten ett år känns onekligen lite som att kissa i byxorna.
Det alldeles för sent att backa nu även om politiken fått kalla fötter.