Håkan Ericsson tar i sin ledare den 7 september 2012 upp en del av tankarna i min insändare i GT den 4/9 där jag skrev om två fonder.
En fond som kan användas för att skapa nya jobb när stenen är slut om 25 år? En fond och en plan för återställning. Hur skall det se ut i Klinthagen 2015? Vid Ducker i Bunge 2035? Vilka investeringar krävs? En vision och plan bör utarbetas för detta i samarbete med befolkningen och myndigheterna.
Betala till två fonder
Jag tycker att vid sidan av att ta hänsyn till riksintresset för naturvård borde villkor för ekonomisk kompensation föreligga innan brytningen påbörjas. Pengar för nya jobb och återställning.
Kräva skrev jag, men det är kanske fel ordval. Men jag är övertygad om att Nordkalk och övriga skulle vinna mycket på att göra något i stil med vad vindkraftbolagen gör på Näs.
Om jag förstått det rätt så kompenserar de bygden genom att sätta av pengar till församlingen. Modellen för hur fonderna kan byggas upp är flera om företagen ser värdet av att göra det. Ett alternativ är en avgift som motsvarar grusskatten.
Jag är född och uppvuxen i Rute och även om jag inte själv jobbat i stenindustrin så har jag en farfar och morfar som gjorde det.
Farfar jobbade från 12 års ålder till han slutade vid 70 års ålder vid Furilden i stenbrotten. Morfar som var från Blekinge kom till Gotland på 1910-talet för att jobba på Fjaugen och senare Smöjen. Han måste sluta vid 50 års ålder som en följd av arbetsskador och hamnade i rullstol. Under min tid har jag sett hur cementfabriken vid Valleviken monterades ner. Hur Furilden lades ner liksom Smöjen. Jag har sett hur Valleviken förlorade tre affärer, bageri, slakteri, post, bilverkstad med mera.
Inte tal om ersättningsjobb då
När jobben försvann var det inte tal om några ersättningsjobb varken på Furilden, vid Valleviken eller Smöjen. Det tog 30 år innan det kom ny verksamhet till Furilden och på Smöjen står visserligen vindkraftverk, men jobben?
En dag försvinner även jobben vid Storugns, Ducker och på Strå. Det sägs att stenen räcker i 25 år. När jag vid åldern 70+ ser tillbaka, så tycker jag 25 år är ganska kort tid ändå. När de barn som föds i dag kommer upp i 25 år så finns det i varje fall inga jobb vid Ducker, tror jag. Furilden vet väl de flesta hur det ser ut numera. De vattenfyllda brotten och verkstaden har blivit hotell. Smöjen har blivit ett populärt utflyktsmål.
Vallevikens cementfabrik ser man inte så många spår av, men hamnen och kontorsbyggnaden har omvandlats till hotell och restaurang Sjökrogen. Brottet är nu sötvattenreservoar. Folk i Rutetrakten flyttade eftersom jobben försvann.
Det är bakgrunden till att jag tycker, att det när det gäller Ducker skall det skapas fonder för ersättningsjobb och för att återställa brotten och områdena runt omkring.
Nya jobb och återställning skall kunna starta snabbt när stenen är slut! Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn!