När den svenska flottexpeditionen anlände till Åland i februari 1918 reagerade Finland skarpt. Nu är det 90 år sedan konflikten mellan Sverige och Finland om Ålands nationella tillhörighet fick ett slut och en svensk flotteskader jämte Eckerölinjen känns mycket avlägset.
Den så kallade Ålandsfrågan om öarnas strategiska betydelse är sedan länge inskriven som ett stycke svenskfinsk historia.
Knappast någon i dag som vill bli tagen på allvar ifrågasätter det faktum att Nationernas förbundsråd 1921 godtog de finländska kraven om att Åland skulle tillhöra Finland, trots att det åländska folket ville tillhöra Sverige.
Åland tillhörde Ryssland tillsammans med Finland 1809-1917 och när Finland blev självständigt 1917 formades en åländsk folkrörelse för anslutning till Sverige. Sveriges hänvisning till den nationella självbestämmanderätten och befolkningens vilja förbisågs dock.
Under förutsättning att Åland förblev svenskspråkigt och demilitariserat samt erhöll hög grad av självstyrelse tillföll det alltså Finland. Ålands lantråd Camilla Gunell ger i samband med självständighetsjubileet uttryck för dagens tidsanda "Jag hoppas att alla ålänningar är med och firar självstyrelsens 90-årsjubileum. Det är värt att fira att vi tillsammans genom motgång och framgång skapat det gemensamma samhälle vi har idag."
Med facit i hand går det att konstatera att utfallet gagnat Åland förhållandevis väl och relevansen i att blåsa liv i en nästan hundra år gammal konflikt är lika med noll. Däremot är det av intresse för framtiden att reflektera över konsekvenser av politiska beslut. Om samma konflikt hade blossat upp i dag är det inte alldeles självklart att lösningen skulle ha blivit densamma.
Det råder i stor utsträckning en annan syn på uppdelning av territorier. Folkviljan sätts i främsta rummet.
Traditionen av att lyssna på folket är oerhört viktig och trots medvetenhet om komplikationer och konflikter är demokratins värnande det primära.
När det internationella samfundet agerar i områdesstrider, som exempelvis förra året då Sydsudan blev självständigt från Sudan, är folkets röst a och o.
Där återstår utvecklingen att se och med bland annat oljeintressen med i spelet är förutsättningarna för framtiden inte jämförbara med Åland.
Det som däremot är anmärkningsvärt är att det sår som förnekelsen av folkviljan skapade på Åland tog tid att läka. Som en känsla av att falla mellan stolarna. Det finns de som driver linjen att Åland ska bli helt självständigt från Finland, samtidigt som många är nöjda med dagens styrelseform.
I dag vänder sig unga ålänningar allt mer åt Sverige.
Mellan 70 och 80 procent av de ungdomar som pluggar vidare gör det i Sverige.
Samtidigt är det svenska intresset för Åland tämligen svagt vilket tillsammans med det svenska språkets kräftgång i Finland är bekymmersamt.
Problematiken behöver inte överdrivas och de flesta ålänningar ser sig som just det och inte som svenska eller finska, något som annars är en vanlig föreställning.
Emellertid är firandet av Ålands självstyre framförallt ett tillfälle att uppmärksamma att beaktandet av folkets vilja har seglat upp som den viktigaste internationella principen.