LIBERAL KOMMENTAR
Hälsokost har blivit vardagsmat. Förkortningar som LCHF, GI och 5:2 är numera så välkända att de inte behöver förklaras och gemene man verkar springa milen på 40 minuter. Därutöver leder Sverige världsligan när det gäller utgivna kokböcker och surdegsbröd massproduceras i nyrenoverade kök av människor som laddar inför Vasaloppet. Det är lätt att få intrycket att svenska folket aldrig har varit mera fit for fight.
Tyvärr råder motsatsen. I dag ligger den genomsnittlige svenskens BMI på runt 25, alltså i nivå med övervikt. Och även om BMI är ett trubbigt mått – exempelvis väger muskler mer än fett – är det anmärkningsvärt att genomsnittssvensken har gått upp fem kilo sedan slutet av 1980-talet. Det beror knappast på att grannarna ser ut som Hulken.
Tvärtom lider halva befolkningen av övervikt eller fetma. Det visar den nationella folkhälsoenkäten som är baserad på uppgifter från 2012.
På ett sätt är vår övervikt ett mått på välstånd. Socker och snabba kolhydrater har aldrig varit så billigt och lättillgängligt som i dag och våra jobb och vardagsliv har aldrig krävt mindre av oss rent fysiskt. I ett samhälle präglat av hårt kroppsarbete, där svälten står för dörren, syns få dubbelhakor.
Men att vi har möjlighet att bygga upp stora energireserver, betyder inte att vi bör göra det. Att bära runt på en tung kropp sliter på lederna och övervikt är associerat med ett flertal sjukdomar, så som förhöjda blodfetter, diabetes och högt blodtryck. Eller som professor Stephan Rössner, överläkare på överviktsenheten vid Karolinska Universitetssjukhuset, uttrycker det: Svenska folket gräver sin egen grav med kniv och gaffel.
Det bästa sättet att vända trenden är givetvis att sluta gräva och ur den aspekten är fetma en angenäm sjukdom: Vi kan bota den. Nackdelen är att det kräver mer av individen än en snabb penicillinkur eller ett par besök på operationsbordet.
Just därför är det viktigt att sjukdomen stävs i sin linda och att både skolhälsovården och den ordinarie sjukvården i större utsträckning börjar behandla måttlig övervikt, exempelvis genom motion på recept och samtal med en dietist. Lika lite som det håller att reagera först när en anorektisk elev ser ut som en skyltdocka, kan man vänta med kost- och motionsråd tills ett barn är kraftigt överviktigt. Precis lika illa är det att sätta in behandling för vuxna först när höga blodfetter, diabetes eller högt blodtryck är ett faktum. Medicinering tar bara bort symptomen. Den kan aldrig lösa problemen.
Och, viktigast av allt, vi måste få prata om övervikt, utan att beskyllas för att vara utseendefixerade eller vilja ge unga flickor anorexia. Globalt är fetman numera större än svälten. I Sverige är övervikt ett större problem än undernäringen.