Folkhemmet ett osynligt fängelse
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Brown levde och verkade här under 70- och 80-talen och återvände häromåret. I boken har han samlat sina observationer av det svenska välfärdssamhället och dess utveckling på senare år. Och till skillnad från många svenska skribenter lyckas Brown säga någonting angeläget.
Det fanns goda inslag i det svenska samhällsprojektet, inte minst tanken att samverkan bidrar till att alla får det bättre. Baksidan, upptäckte Brown, var att Sverige genom denna idé förvandlades till ett minst sagt besynnerligt land.
Ett land där snart sagt alla människor bodde i lägenheter byggda av arbetarrörelsen, tillhörde facket, handlade på kooperativ och läste kvällskurser på ABF, såg på gemensamt finansierad teve och aldrig fick lära sig att världen utanför såg annorlunda ut. Ett land där ensamheten kunde bli förkrossande, eftersom individer inte existerade.
Det krävs uppenbarligen en utomståendes ögon för att hitta det mest anmärkningsvärda med vad socialdemokratin trodde var framtidens samhälle. Inte att fler kvinnor än män stod i köket, utan att tillvaron i världens modernaste land var som att leva "i en bur med osynliga galler". Jämlikheten och friheten att leva det goda livet stod att finna överallt, men i själva verket var det ett fängelse.
När Brown kommer tillbaka till Sverige i början av 2000-talet har mycket förändrats. Inte allt, förstås: svenskarna pratar fortfarande inte med varandra. Men det finns nu fler matvarubutiker än Konsum och ICA och färgglad reklam överallt. Skildringen påminner om berättelserna från människor som besökt Östberlin och återvänt efter murens fall.
En långt mer viktig skillnad är dock att de socialdemokratiska kollektivistiska idealen har försvunnit, till förmån för flyktighet och individualism. Pendeln har svängt, från en extrem hållning till en annan. Här sätter Brown fingret på någonting viktigt. Mellanvägar är inget som kännetecknar Sverige, vilket för med sig negativa konsekvenser för politiken och kulturen.
Vad han inte lika tydligt ser är kontinuiteten mellan det gamla Folkhemmet och det moderna samhället. Livet här är lika normbundet som tidigare, men nu betyder individen allt och gemenskapen ingenting. Ett socialt tvång har ersatts med ett annat och det osynliga fängelset består.