Det cyniska stormaktsspelet kring Syrien, där syrierna får fortsätta slakta varandra med vapen som tillhandahålls av både öst och väst, har gett oss en ny påminnelse om att det fortfarande saknas fungerande regelverk och institutioner för att lösa internationella konflikter. Uppdelningen i FN är ungefär som under det kalla kriget. Öst står mot väst, och vid behov utnyttjar båda sidor vetorätten för att blockera lösningar som går ens intressen emot.
Ryssland och Kina blockerar
Just nu är det Ryssland och Kina som motsätter sig varje slags FN-intervention för att stoppa det urskillningslösa dödandet i Syrien. Vid andra tillfällen är det USA som stoppar resolutioner som riktar sig mot Israels ockupation av Västbanken, östra Jerusalem och de syriska Golanhöjderna. En aggression som mer än något annat bidragit till att befästa diktaturerna i Mellanöstern, och som i sig strider mot internationell rätt.
Efter murens fall för 20 år sedan, hoppades många på "en ny världsordning". Med det avsågs framför allt att en anda av samförstånd skulle växa fram mellan stormakterna, vilket också skulle stärka FN och andra internationella organ. Så blev det också till en början, med nedrustningsavtal och upprättande av internationella krigsförbrytardomstolen ICC i Haag. Man kunde rentav skymta konturerna av en internationell rättsordning.
Bush den äldre och Bill Clinton gav viktiga bidrag till den processen, men med Bush den yngre och det unilateralt beslutade Irakkriget sprack samförståndsfasaden.
Obama har uppgraderat FN:s betydelse i amerikansk utrikespolitik, men USA:s ensamgående fortsätter till exempel när det gäller kriget mot terrorismen, som dessutom till stora delar går på tvärs med folkrätten. Läget har förvärrats av Putins alltmer nationalistiska utrikespolitik, och Kinas rädsla för prejudikat som en dag skulle kunna vändas mot regimens förtryck av minoriteter och andra brott mot de mänskliga rättigheterna.
FN är sina medlemmar
FN blir vad medlemsländerna gör organisationen till. Om världen sviker FN, blir resultatet att FN sviker världen. FN:s medlingsförsök i Syrien blev en lika snöplig som misslyckad historia. Den stora miljökonferensen i Rio i våras lockade mest diplomater och frivilligorganisationer, och resultatet blev minst sagt magert.
Palestinas begäran om medlemskap har fastnat i FN-maskineriet. Det lovvärda försöket att etablera normer för den internationella handeln av konventionella vapen genom ett fördrag (ATT) sprack härom veckan sedan USA dragit sig ur.
USA är den största exportören av krigsmateriel i världen, och frågan är känslig i den amerikanska valkampanjen. Det handlar om jobb, men tyvärr också om rustningsindustrins bidrag till kampanjkassorna. Det talas om nationell säkerhet, men sanningen är att vapenexporten undergräver USA:s säkerhet. Utan det obegränsade inflödet av vapen till Mellanöstern från öst och väst (inklusive Sverige!) skulle läget där inte vara hälften så allvarligt, och tiotusentals människoliv hade sparats.
Även EU krisar
Men FN är inte den enda fredsbevarande organisation som krisar just nu. EU:s finansiella kollaps har urholkat Europas möjligheter att agera som en tredje kraft i världen. Av EU:s gemensamma utrikespolitik bidde en tumme, eller rättare sagt något tusental sysslolösa EU-tjänstemän.
Därför är det ett lovvärt initiativ av Carl Bildt att tillsammans med sina kollegor i Italien, Spanien och Polen initiera ett tankearbete kring hur EU ska förhålla sig till resten av världen. Man saknar bara en socialdemokrat i gruppen. Ville Frankrike inte vara med?