Ledare: Flyktingbarnen ingen bryr sig om

Just nu uppmärksammas reportageboken ”De förlorade barnen” av författarduon Katia Wagner och Jens Mikkelsen. I recensioner och reportage lyfts budskapet fram: Varför denna hjärtlöshet i det svenska samhället? Nämligen, att samhället inte bryr sig om att leta efter de barn som försvinner från transitboenden och familjehem.

1 202 flyktingbarn i Sverige har försvunnit mellan åren 2007 och 2012. Och, hör och häpna, ingen bryr sig om att leta efter dem. Inte polisen, inte Migrationsverket, inte sociala myndigheter. Författarduon ställer sig frågan varför man struntar i att eftersöka de försvunna barnen/ungdomarna. Men har inget svar.

Enkelt och grymt

Då kan jag ge dem det brutala svaret: Dessa barn är inte svenska barn. Så enkelt och grymt är svaret.

För hur är det när ett svenskt barn försvinner? Då blir det stora polisinsatser, skallgång och uppmärksamhet i media. Men när 1 202 flyktingbarn försvinner görs inget. Plågsamt och obegripligt - skandalöst.

Det är alldeles utmärkt att detta samhällsproblem nu uppmärksammas. Men man skall ha klart för sig att det inte är något nytt. Jag arbetade och fick insyn under en dryg tioårsperiod fram till 2005, såväl inom Rädda Barnen som i organisationen ECPAT Sverige (som arbetar mot barnsexhandel).

Barn har försvunnit från asylförläggningar och transitboenden under lång tid. Inte heller då brydde sig myndigheterna om att eftersöka. Många barn hittades av andra frivilligorganisationer som sexslavar i andra länder eller i andra utsatta situationer.

Under en period kom hundratals kinesiska barn till förläggningarna och försvann hastigt och obemärkt därifrån. Inga myndigheter brydde sig. Vi drog fram detta i ljuset och det blev under en tid uppmärksammat i media.

Men sedan gick ridån åter ner och barn fortsatte att försvinna, sannolikt till svåra livssituationer i andra länder. Ibland till andra delar av Sverige och då handlade det ofta om sexhandel.

Ovärdigt vårt land

Detta är naturligtvis ovärdigt vårt land. Men varför tillåts det ändå ske? Varför bestämmer sig inte ansvariga politiker (ministrar) och myndigheter att detta måste få ett slut. Sverige bryter ju mot alla internationella konventioner och överenskommelser som finns och ändå går man fri.

Förhoppningsvis tar debatten fart igen och håller i sig. Förhoppningsvis tar regeringen ett initiativ. Förhoppningsvis kräver oppositionen åtgärder.

Eller är det som vanligt de ideella organisationerna som får ta initiativ och ställa krav? Det är ju den kraft man alltid kan lita på. Det är den kraft som dessa flyktingbarn kan hoppas på.

Varje barn lika mycket värt

Nu är det inte bara denna humanitära fråga som är seg för politiker och myndigheter att ta tag i och hålla i. Ständigt måste man påminna om barns situation i vår värld – barnfattigdom i Sverige, barns utsatthet i världen. Påminna om att varje barn, varje liv, är lika mycket värt var helst det finns.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna är till för alla människor och måste följas – även i Sverige.