Flygstrejken ett gisslandrama
Bromma. Mycket rött mötte resenärerna.Foto: Pontus Lundahl/SCANPIX
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I nationella medier berättas om hur SJ sätter in extra tåg. Bussbolagen skickar ut extra långsfärdsbussar. För många är också den egna bilen ett alternativ när flyget tvingas kvar på marken. Hindren är besvärliga, men inte oöverkomliga. Det går att ta sig till resmålet.
Vad är gotlänningarnas alternativ? Och alternativet för fastlänningar som behöver ta sig till Gotland? En handfull färjeavgångar varje dag. Färjor som tidigare i år också var strejkhotade. Färjor som är snabba men där det i realiteten tar upp mot fyra timmar att förflytta sig ett tiotal mil. Man ska ju inställa sig 30 till 45 minuter före avgång.
Och så här års finns det dessutom verkligen inga garantier för att det finns plats på färjan om planerna på att flyga inte lyfter. Hur blir det om pilotkonflikten sträcker sig in i den verkliga högsäsongen i juli? Hur många blir det inte då som kommer att drabbas än mer av flygkonfliktens konsekvenser?
Vissa realiteter måste man acceptera om man valt att bosätta sig på en ö. Ibland blåser det till exempel så kraftig att flygtrafik och/eller färjorna måste ställas in. Det får man ta.
Naturkrafter är en sak.Men att fackföreningar med vett och vilja ska få blåsa av Gotlands förbindelser med fastlandet tycker jag är oacceptabelt. I sin konflikt med arbetsgivarna tar de i praktiken gotlänningarna som gisslan. Gotlänningar som inte är part i konflikten.
När förbindelserna med omvärlden slås ut av konflikter på arbetsmarknaden så anser jag att det förtjänar att kallas för samhällsfarligt. Färjorna och flygtrafiken är en absolut vital del av den infrastruktur som krävs för att det gotländska samhället ska fungera. Varje gång en konflikt slår ut förbindelserna med omvärlden så avskräcker det dessutom företag och privatpersoner från att etablera sig i öläge.