LIBERAL KOMMENTAR
Sent på kvällen den 22 juli 2011, när hela Norge var i skräck, meddelade polisen att mannen de gripit var ”etnisk norrman”. Då hade spekulationer, som i vissa kretsar omvandlats till ”sanningar”, om att det var islamister som låg bakom attentaten i Oslo och på Utöya, cirkulerat flitigt på internet i flera timmar.
Den typen av förhastade slutsatser höll de flesta sig borta ifrån efter måndagens bombdåd vid Boston Marathon. Man chockerades över bilder på blödande människor som hjälptes in i ambulanser och stelnade till när det framkom att en av de avlidna var en åttaårig pojke som väntade på att pappa skulle springa i mål. Men känslorna riktades inåt, man deltog i människors sorg, och inte utåt mot påhittade gärningsmän.
I stället var det andra skildringar som tog fart och precis som vid varje större nyhetshändelse började händelseförloppet leva ett eget liv i sociala medier. Bilden på en liten flicka, som dels påstods vara död och dels påstods ha sprungit marathon för att hedra de som omkom vid massakern på Sandy Hook Elementary School i december, spreds okritiskt över världen. När det blåste som mest runt Omar Mustafa (S) visste ”alla” vad han hade sagt, utan att någon kunde plocka fram ett enda citat.
I de mest extrema fallen påminner förfarandet i sociala medier om 1600-talets häxprocesser – rykten sprids tills de blir sanningar – och ingen reflekterar över om det som står verkligen är sant. Gör man så faller i regel åtminstone delar av storyn.
För, om man tänker efter, är det inte speciellt troligt att Socialdemokraterna väljer in en profilerad antisemit i partistyrelsen. En vild gissning är att oddsen att en åttaåring springer ett marathon på 4,2 mil är ungefär desamma.